Ett erkännande ändrar inte på detta

Politik handlar om att tydliggöra konflikter, sa en ledande svensk politiker nyligen — och gav därmed samtidigt ett svar på hur det kommer sig att ganska små åsikts-

skillnader kan förstoras och bli till ideologiska avgrundsdjup. Men i detta ligger också att avståndstagandet, positionsbestämningen, tenderar att bli viktigare än själva sakfrågan.

Förflyttat till en helt annan kontext kan tydliggörandet av konflikter i denna mening få märkliga resultat. På besök i det heliga landet sa Socialdemokraternas parti-

ledare Stefan Löfven: ”Den här konflikten är så svår och komplicerad. Enda chansen att börja förstå är att vara på plats” och däri har han naturligtvis alldeles rätt.

Men sedan kom tydliggörandet av konflikten: ”Vi vill att svenska regeringen ska erkänna Palestina för att rädda en tvåstatslösning. Det vill inte regeringen.”

I själva sakfrågan, den om tvåstatslösningens ställning som lösning på den utdragna konflikten, råder det knappast någon skillnad. Detta mål har stått med i utrikesdeklaration efter utrikesdeklaration från den borgerliga regeringen, väglett Sveriges lokala arbete och biståndsprojekt och framförts i debatt på debatt. ”Jag tillhör inte dem som vill kasta in handduken när det gäller att försöka få till stånd en fredsprocess”, sa Carl Bildt i den utrikespolitiska debatten i riksdagen 15 februari i år.

Skulle regeringen kritiseras för något, vore det kanske snarare att den envist håller fast vid en lösning allt fler bedömer som orealistisk. Men Socialdemokraterna håller fast vid samma lösning, varför frågan om erkännande förvandlas till en definitiv skiljelinje.

För verkligheten i det heliga landet har dock denna gränsdragning inte så stor relevans. En förutsättning för att en stat ska kunna erkännas är att det finns en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet, men i ett brev till den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu skrev den palestinske presidenten Mahmoud Abbas tidigare i år följande: ”Till följd av flera på varandra följande israeliska regeringars agerande, har den palestinska nationella myndigheten inte längre någon myndighet och ingen meningsfull makt på de politiska, ekonomiska, sociala eller territoriella områdena eller på säkerhetsområdet.”

Ett erkännande ändrar inte på detta. ”Bortse inte från realiteten att den yttersta makten ligger i den israeliska armén! Pale-stinierna kan hålla val, men dagen därpå kan den israeliska armén arrestera var och en som blir vald”, som Bildt uttryckte det i debatten. Och Löfven var inne på en minst sagt försvårande omständighet: ”Båda folken har rätt att leva i fred i en egen stat. Men så länge Israel bygger ut bosättningar finns ingen bas för en tvåstatslösning.”

Att det inte längre finns någon bas för vad som årtionden har varit svensk politik kan upplevas som både upprörande och nedslående, och man kan möjligen hävda att regeringen har haft ett ansvar för att det har gått dithän. Men att tydliggöra konflikter genom att skjuta in sig på den under rådande förhållanden högst teoretiska frågan om erkännande, för varken svensk politik eller sakfrågan framåt.