Ett av alla dessa radioprogram som man kan ringa till fick en person vid namn Bergström på tråden, en person som ganska snart skulle bli förnärmad. Det visade sig nämligen att det inte var Bergström som ringde utan Bergquist. Personen, som av misstag fått fel efternamn, var noga med att även redogöra för den korrekta stavningen så att vi radiolyssnare inte behövde sväva i ovisshet.
Vi rör oss med känslig materia när vi diskuterar vad folk heter eller inte. Det blir, för vissa, ett slags angrepp på den personliga integriteten när vi inte lyckas hålla reda på namn och även, i förekommande fall, hur det ska stavas.
Pastorer och diakoner har här ett särskilt ansvar. De förväntas veta vad folk heter. Om de inte förmår hålla ordning på kungar och profeter i Gamla testamentet så må det vara hänt men kyrkfolk som någon gång presenterat sig borde kunna räkna med att bli igenkända och ihågkomna.
För egen del har jag levt med mitt namn så länge jag kan minnas men jag hade ett annat efternamn när jag föddes. Jag hette Olle Lennart Johansson och möjligen var det min ankomst till världen som fick mina föräldrar att skrida till verket – nu skulle det bytas efternamn!
Jag vet inte hur det gick till i slutet av 1950-talet men jag ser att det i dag finns tolv olika kriterier för att ett nytt efternamn ska godkännas. Bland annat krävs att namnet inte kan förväxlas med ett historiskt känt efternamn från en utdöd släkt!
Om man önskar ta ut svängarna lite mer än att bara byta efternamn så kan man även byta till dubbelt efternamn, ta bort ett av flera efternamn, ta bort eller lägga till bindestreck mellan efternamn och även ändra ordningsföljden mellan två efternamn.
För min inre syn kan jag se mina föräldrar, saliga i åminnelse, med rynkad panna, diskuterande möjliga och omöjliga efternamn. Diskussionen gick i baklås och frågan löstes inte förrän min far en dag kom hem med tidningen Expressen under armen. Kvällstidningen hade denna dag en artikel som redogjorde för hur man gjorde när man önskade byta efternamn. Som om detta inte var nog så hade man även hittat på ett antal namn som ingen hette. Och på den listan stod Alkholm.
Det finns alltså ingen koppling till geografiska platser vilket verkar ganska vanligt när folk byter. Inte heller någon antydd karaktärsegenskap och självfallet ingen förväxlingsrisk med utdöda släkter. Bara ett påhittat ord, uppfunnet av en okänd medarbetare på den stora kvällstidningen.
Mitt namn har förstås medfört en del frågor och kommentarer. På den tiden då det fanns telefonkataloger stod vi förstås med där, tätt åtföljda av Alkoholkliniken.
I fransktalande länder har det visat sig att namnet medför särskilda utmaningar och i samband med min senaste resa till Kongo (där församlingsmedlemmarna i samarbetskyrkan förväntas vara nykterister) kom vi till slut överens om att skippa efternamnet och dessutom byta betoning på förnamnet som nu uttalades Olé. Jag tror att det skulle fungera även i spansktalande länder.
Jag sänder ibland en tanke till människor som kommit hit från andra länder. Särskilt dessa med namn så långa och komplicerade att de nästan aldrig blir korrekt uttalade eller stavade. Alldeles särskilt tänker jag på dessa vars namn nästan uteslutande består av konsonanter.
Så är det för övrigt också med det vanligaste gudsnamnet i judendomen, det som inte får uttalas och alltså bara består av konsonanter. Namnfrågan är känslig på mer än ett vis.'
OLLE ALKHOLM
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER