Självklart älskar jag Jesus mycket mer än Equmeniakyrkan (EK), och naturligtvis tycker jag inte sämre om andra samfund bara för att jag gillar EK. Och inte tänker jag skriva någon sång om EK i stil med ”Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden!” Och nog finns det sådant jag tycker borde förändras i EK.
Men när allt det nu är sagt kan jag väl få säga att jag är väldigt glad för att EK finns och att den äntligen kunde bildas.
Ibland sägs det att enhetssträvandena mellan EK:s bildarsamfund har en historia ända sedan den första frikyrkokonferensen 1905. Men i en artikel som kommer att publiceras i höst visar jag att viljan till enhet funnits ända sedan 1870-talet.
Våren 1874 startade till och med en liten
missionsskola i Göteborg med elever från alla tre konfessionerna – metodister, baptister och de nyevangeliska som sedan bildade Missionsförbundet.
Annars var det framför allt inom söndagsskolan och nykterhetsarbetet som de tre rörelserna samarbetade. Allt för att vinna fler människor för Gud.
Waldenström skrev 1878: ”Ja den tid synes nalkas med stora steg, då baptistiska och icke-baptistiska kristna skola kunna, till ett härligt skådespel för Gud och hans änglar i himmelen, sitta tillsammans omkring Jesu bord. Få se den som lever tio år härefter!” Och redan långt tidigare arbetade metodister och baptister för kristen enhet, även om det emellanåt var mycket kärvt.
Metodisten George Scotts ekumeniska arbete på 1830-talet är en stark förebild. Baptistledaren Anders Wiberg sa 1859: ”Det är min övertygelse, att alla troende kristna bör samverka för Kristi rike. Var och en, som har Kristi Ande, bör samverka med Kristus. En annan gränslinje kan ej uppdragas.”
Tänk att det skulle ta sådan tid innan vi blev ett! Men jag är så tacksam för ungdomarna i Equmenia som otåligt gick före och för alla ekumeniska församlingar som bildades.
Och att de vägrade att släppa visionen om den enhet Jesus bad om. EK kom till mycket tack vare gräsrötterna, dessa troende som hittat varandra i den lokala ekumeniken och som inte kunde begripa att det inte skulle kunna gå även på riksplanet.
Och nu får jag tillhöra ett samfund som är ett provisorium i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet. Så glad jag är över den formuleringen i kyrkans teologiska grund! Vi är inte färdiga!
Sedan kyrkan bildades har jag haft ansvar för kurser på THS om EK:s historia och identitet. Och jag har nog aldrig klarat en hel kurs utan att rösten åtminstone någon gång blivit grötig av tacksamhet.
Ibland säger någon i kursen att det väl ändå är en svaghet att vi tycker och tänker så olika i EK och att det inte finns en tydligare och klarare linje vad kyrkan står för i vissa frågor. Jag brukar svara att det är just det som är poängen med EK, att vi får ha olika åsikter och att det bara är Jesus som förenar oss.
Vi tror på en kärlek i Kristus som är starkare att förena, än vad de olika lärorna är mäktiga att söndra.
I de där kurserna märker jag att det hos många deltagare växer fram en tacksamhet och nära nog stolthet över att få finnas med i EK. Jag tror det är sunt att diakoner och pastorer är stolta över sitt sammanhang. Det är en bra grund för ekumenik även med andra.
Får man alltså älska ett samfund? Nja, det är väl tveksamt. Men det är svårt att låta bli!
Rune W Dahlén
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER