"Mamma, jag fick stipendiet! Jag får gå gymnasiet utomlands!" "Ja! Neej!" Hon ringer när jag själv befinner mig hemifrån. Jag vill både grattiskrama och hålla hårt, hårt fast på samma gång. Min sjuttonåring flyttar hemifrån i höst. För gott? Kanske.
Jag är jätteglad för hennes skull, själaglad. Hon har klarat sig bra i en tuff urvalsprocess. Och samtidigt kan jag inte hindra att saknaden jag vet att jag kommer att känna stormar in, redan i förväg. Min första baby flyttar bort.
Sommaren blir en slags lång förberedelse. Det är mycket som ska fixas och skaffas. Och mitt i alltsammans kan det där sorghugget dyka upp i de mest oväntade situationer. När jag går ensam och snabbhandlar mat till familjen efter jobbet. När jag går och lägger mig. Det är vårt första barn i ordningen att lämna boet, och även om jag har hört och förstått, så visste jag ju inte att det kunde kännas så här.
Bortom saknaden finns en annan känsla. Något som liknar ett hastigt uppvaknande, som om man bryskt har väckts ur sömnen. Det som drabbar mig är insikten att: nu är det för sent. För sent att bli den där mamman som alltid sjöng, orkade måla med fingerfärg och lekte fantasifulla skattjakter. Jo, vi hann med det också ibland. Men mellan de glimtarna finns en räcka bara-vanligheter, en hel del gnat och många gråtråkiga vardagar där mina tankar var sysselsatta med annat. På något sätt hade jag naivt nog inbillat mig att jag hade så gott om tid att lappa på dem med lite bladguld ännu.
För tjugo år sedan när desktop-publishingen dök upp på tidningsredaktionerna kom begreppet WYSIWYG. Det syftade på att skärmbilden visade hur layouten såg ut i tryck: What you see is what you get. Så känner jag nu. Min unge står beredd att lämna boet, och det hon har med sig i packningen - det är vad jag lyckades ge henne. Varken mer eller mindre. WYSIWYG. Kanske det är därför oron river i mig. Ändå vet jag att hon inte är färdig. Hon kommer att fylla på sina inre rum med många visdomar, från andra människor, en del sådana som jag kanske aldrig kommer att träffa, och varför inte - också från mig. Ingenting tar slut, det bara förändras.
Vi firar vår sista sommar med tre hemmaboende tonåringar bland annat på det älskade utskäret i Bottniska viken, utan el och rinnande vatten. När laddningen i smarttelefonerna tar slut är alla utan. De nutida sociala medierna ersätts därför av walkabouts runt den kala ön, ivrigt spanande efter havsörnen som gör sin räd vid elvasnåret - och lite bastubad och dopp i iskallt hav. Under takkanten till verandan har svalan byggt ett bo som vanligt. Ungarna sticker ut nästippen för att övervaka den som har diskturen.
I köket, mitt i plättarna, slår hon armarna runt mig. Förvånat leende: "Vad du har blivit liten, mamma. Nu kan jag äntligen se dig i ögonen!
Tack, älskade barn. Flyg, min vackra svala!
KOMMENTARER