Hade de andra musikerna någon chans? frågar sig May Wikström apropå de finska Eurovisionsvinnarna. Vann de funktionshindrade punkrockarna på sympatiröster?
Pertti Kurikan Nimipäivät, eller i kortform PKN vände för ett tag sedan upp och ner på det finska folket så att dammtussarna rök. Så småningom börjar det hela lägga sig, men årets Eurovision blir inte vad den brukar. Antingen blir vi inte sist, enligt de internationella vadslagningsbyråerna. Eller så blir vi sist (igen), men med rejäl attityd.
Vid det här laget vet hela världen att Finland sänder ett rekordkort bidrag på en dryg minut. Dessutom framförs det av fyra punkrockare i fyrtioårsåldern. Alla har någon form av funktionshinder, eller för att använda basisten Samis egna ord: ”Ett annorlunda perspektiv på punken, det är väl vårt det. När vi är annorlunda människor, fyra snubbar med utvecklingsstörning …”
Lugnt och helgjutet omfamnar han sitt annorlundaskap med en integritet som får mycket i Eurovisionslandia att kännas vacklande och konfettilätt. Konventioner vänds upp och ner i samma anda som på det galna tepartyt i Alice i Underlandet. För vem har sagt att någon av konstruktionerna egentligen har en mening?
Ur en intervju med bandets gitarrist Perttti Kurikka:
— Pertti, varifrån har ert band fått sitt namn?
—Pertti Kurikan Nimipäiviät (= Pertti Kurikkas Namnsdag) kom till för att Pertti har namnsdag den 24 april.
— Så bandet grundades då?
— Nej.
Men kvällen när de vann följdes av en het offentlig debatt. Var det rätt? Var det fråga om sympatiröster, som rentav var fördomar maskerade till hyperkorrektivitet mot ”de stackars utvecklingsstörda”. Såna röster vill vi inte ha! förkunnade PNK:medlemmarna. Ändå är det befogat att undra hur juste tävlingen var mot de andra artisterna som deltog. Ställdes musik och framförande mot en sak?
Tvåorna, de unga killarna i bandet Satin Cirkus, jobbar hårt för ett genombrott som yrkesmusiker i Finland — men deras röster räckte inte till fastän de ledde före telefonröstningen och trots att de fick över en fjärdedel av tittarrösterna. Hade de och de andra musikerna ens en chans? Eller var de bara statister i en redan avgjord show?
Frågorna går att vrida och vända på i det oändliga. För visst kan man kontra med att Eurovision sällan har handlat bara om musiken. Eller med att om man ska tala om artister med förhandshandikapp i en tävling … så har PNK också ett sånt. Helt klart är att punkarna blivit en förebild för många i samma situation som de. På ett övningscafé i Helsingfors, där tidningen Helsingin Sanomat gör ett besök efter segern, jublar de funktionshindrade som jobbar där. De är glada över att bli synliggjorda som människor som kan uppnå sina drömmar, precis som vem som helst.
Jussi Ratia gör en rad jubelgester när HS träffar honom. Han har själv blivit både mobbad, sparkad och slagen för den han är. ”Bra killar! Vi gjorde det vi ville!” glöder han.
Och resten av Finland drar upp snoret, knegar vidare och tänker att det går som det går. Tänker nåt i stil med PNK-sångaren Kari Aaltos summering backstage strax innan rösträkningen tog slut: ”Ibland vinner man, ibland förlorar man. Jag tycker att vem som än vinner här i kväll så är vi alla vinnare.”
En klyscha. Men i hans fall också en sanning. Hur det än går.
KOMMENTARER