Jag arbetar som sjukhuspastor och i min första krönika kommer jag liksom inte förbi – pandemin. Inför årsskiftet uppmanades jag av min arbetsgivare att försöka sammanfatta 2020. Hur sätter man ord på det vi varit med om och fortfarande är med om trots att året nu heter 2021?
Jag tittade i almanackan och upptäckte en semesterresa i början av året. Första tanken kom spontant – var det detta år? 2020? Det kändes så länge sedan. Så vad har detta år gjort med oss?
Att leva här och nu är viktigt men när det i en oviss tid blir en del av livsvillkoren känns det inte lika bra. Det är jobbigt att inte kunna planera framåt, eller att planera och sedan bli tvungen att planera om…. igen och igen.
Det tar energi att leva i ovisshet. Men vi har blivit tvungna att göra det. Efter en första omvälvande tid på sjukhuset hittade vi sätt att fungera som sjukhuskyrka också i pandemin med dess olika påfrestningar.
Vi fick möta nya utmaningar och gå in i nya arbetsuppgifter. Medan annat fortsätter – som att olyckor sker, människor drabbas av svår sjukdom som medför begränsningar på olika vis, barn föds men dör på tröskeln till livet.
Jag brukar tänka om arbetet i sjukhuskyrkan att det är som att befinna sig på livets skuggsida – och man kan väl säga att efter en tid med pandemin upptäcker man att livet där på skuggsidan, pågår som tidigare.
I sjukhuskyrkan där jag arbetar bestämde vi oss för att vara närvarande trots pandemin, vara tillgängliga på det sätt som gick.
Vi tänker att själva närvaron på sjukhuset är viktig – vi kunde välja att vara där, där många måste vara – på grund av sjukdom, men också för att vårda, och sköta om. Jag tänker att det också säger något om var Gud finns – just där livet är svagt, utsatt och hotat. Det blev allvar – vilken kyrka vill vi vara?
Jag har tänkt mycket på något jag läste då i samband med att den där sammanfattningen av 2020 skulle skrivas. Att mycket har pausats, hamnat i ett läge av väntan, det får vi ta sedan, skjuta upp osv.
Men poängen i det jag läste var att tiden ändå har sin gång. När pandemin är över är vi inte tillbaka där vi var innan. Tid har runnit förbi – vi kommer att ha fyllt år igen och för egen del kommer jag att vara närmare pensionsåldern utan att riktigt ha förstått det. Barnbarnet som föddes under våren kommer inte att vara liten bebis längre. Ungdomar som ville fira, ut och resa efter studenten, kommer att vara äldre och situationen har förändrats, man kanske inte har samma lust till det längre.
Det finns saker som går förlorade i och med pandemin. Vi vet att människoliv gått förlorade – och det är naturligtvis särskilt svårt och oerhört sorgligt – men för alla går tid och tillfällen förlorade.
Förr fanns det en söndag i kyrkoåret som hade rubriken ”Förspillda tillfällen”. Jag tror att pandemin kommer att lämna oss alla med många förspillda tillfällen som vi behöver få sörja och prata med varandra om.
Någon i ett sammanhang som jag deltar i, formulerade i samtal en tanke om att vi i kyrkor och församlingar behöver arbeta med andligt rehab för anhöriga, när man ska ta sig ur de spår pandemin lämnat i enskilda människors liv.
Kanske behövs det andligt rehab på många håll för att få tillit och tilltro till liv och gemenskap att stärkas och växa igen när pandemin är över. Jag tänker att det är en viktig utmaning till kyrkor och församlingar, att skapa just dessa mötesplatser.
KOMMENTARER