Hade nog aldrig lärt mig att helga vilodagen. Återhämtningens helighet.

Hålögt tog jag emot diagnosen. Läkaren med de milda ögonen såg på mig och såg mig samtidigt. Det kändes som om räddningspersonalen till slut nått fram till den öde ö som var jag.

Diagnosen var utmattningssyndrom.

I början tog det tid att själv förstå. Jag var ju bara trött. Det var inget fel på mitt liv. Jag hade i och för sig hjärtklappning, kunde inte få ihop tankarna riktigt, mindes liksom inte var jag lagt dem. Kroppen var i en ständig känsla av influensa, där varje cell ropade: jag orkar inte mer, medan jag själv sprang fortare omkring och ordnade i de högar som blivit mitt liv.

Det där skulle ju ordna sig snart. Bara jag passade på att fixa det ena medan det andra var igång, bara denna vecka, bara till semestern. Det lugnar sig sen.

I början blev allt bara sämre. En disk bestående av en tallrik och två koppar var ett berg att bestiga. Att vandra mycket långt bort från sig själv och börja vandringen tillbaka tar en stund.

Läkaren med de milda ögonen sa: Du är på rätt spår. Allt ska bli sämre före det vänder.

Att hämta sig själv åter skulle ta tid. Tiden var en del av behandlingen.

Att avgiftas från för hög dos av prestationseufori och bry sig om för mycket-sjuka. Att säga nej. Även till det jag så gärna ville. Inte var det att komma undan något, det vara att komma till. Komma till sig själv.

I alla tider har mänskor blivit tröttare än trötta av för mycket, av för lite, och utmattning har haft många namn. Att pressa sina gränser kan vara nog så stimulerande, men det är som om denna tids dygnet-runt-tillgänglighet i autobahnsfart gör något med oss på djupet. Alltför många dundrar in i den stora trötthetens vägg, även de yngre numera. Vårt sätt att leva synas av allt fler än stressforskarna, och nygamla vägar söks för bot. Terapiformer med namn som acceptans, självtröst, medkänsla växer fram, och institut för social hållbarhet bildas. Vi behöver kanske inte längre bara bli bättre och mer effektiva, utan bli till och få vara de små människor vi är med våra stenålderskroppar och eviga själar. Också.

Jag fick bokstavligen lära mig att andas igen. En favoritdag numera är att inte ha något planerat. Hade nog aldrig lärt mig att helga vilodagen. Återhämtningens helighet. Begränsningens trygga rymd. En läxa var att göra något roligt varje dag. Inte så lätt som det låter för en som glömt vad lek är. Men en dag var skrattet där. Och längtan efter att vara med igen.

Inte är jag en annan människa nu, och färdig blir jag ju aldrig. Får se mig som en alkoholist på livet. Vill mer än jag tål, och kommer alltid att behöva sluta i tid. Och livet; kanske lugnar det sig aldrig. Får fortsätta de långsamma promenaderna i en slags enkel motkultur.

Jag vill inte längre sikta mot stjärnorna. Jag vill sikta lägre, någonstans i höjd med hjärtat. Det räcker. Jag räcker.