Liv Södahl efterlyser enkla konkreta handlingar som befrämjar mångfald och fred.
Några kilometer hemifrån, i den så kallade invandrarförorten Kortedala, misshandlades
en man svårt för några veckor sedan. Inför långfredagen kallade den högerextrema
gruppen Nationaldemokraterna till demonstration för att ”protestera mot dagens
mångkulturella samhällsexperiment.” Jag tror inte det stått i klartext i tidningen, men
det var troligen ungdomar med utländsk bakgrund som utförde misshandeln. Det är så
trist när en tragedi kapas och blir en symbol för en främlingsfientlig grupp.
På långfredagen stod alltså ett 20-tal nationaldemokrater och cirka 500
motdemonstranter på Kortedala torg. Jag funderade mycket på om jag skulle
motdemonstrera eller inte, det blev inte (lättja, plus att jag åtagit mig en annan grej plus
att jag var mycket tveksam till om jag ville vara med). Vad kan en demonstration som
denna ge för resultat? Som styrkemätning visar den att det finns många fler antirasister
än rasister. Det är bra. Men förändrar den något? Minskar rasismen av rop som: ”Inga
rasister på våra gator! Stoppa rasismen!”? Vore jag Nationaldemokrat så skulle steget att
byta sida aldrig vara så stort som vid en styrkemätning som denna.
Pratade med ickevåldskämpen Per Herngren innan demonstrationen och han liknade
denna typ av samlingar vid en tango mellan två olika grupper. Dansen kan bara existera
i relation med den andre — demonstranter och motdemonstranter behöver varandra
och bekräftas och stärks i sina roller. Det kändes väldigt tydligt när man i tidningen
kunde läsa att Nationaldemokraterna tackade motdemonstranterna för att de fått så stor
uppmärksamhet ... Men vad ska man göra då?
Ett av Martin Luther Kings bevingade ord lyder ”den stora tragedin är inte de onda
människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Så i brist på annat är en
motdemonstration bra tror jag, men det måste finnas något bättre — ett konstruktivt
motstånd. Något som är bortom protesten som verkligen skapar mångfald och fred. Att
vara emot någonting är inte lika kraftfullt som att vara för någonting, att bära en vision.
Jag var en av många som deltog i konferensen Kom och se i Palestina i slutet av mars
och fick se vad konflikten mellan Israel och Palestina får för konsekvenser för vanliga
människor i Palestina. Där är det till och med svårt att få till det ”mångkulturella
samhällsexperimentet” då möten försvåras av en gigantisk mur. Under resan var ilska
och frustration vanliga känslor och med denna konflikt i huvudet står frågan: Men vad
ska man göra då? skriven med ännu större bokstäver i min hjärna. OK, jag kom och såg,
och jag vill berätta vidare.
Men jag vill inte bara berätta om skiten, jag vill berätta om redskap att göra fred med.
Jag vill kunna använda mitt privilegium som krönikör till att uppmana er till enkla
handlingar som kan göra skillnad för människor som lider. Men det räcker inte med
att källsortera och handla Fairtrade i denna fråga, inte heller när det står nazister på
Kortedala torg. Tusan. Det behövs nya grepp. Hör av er till mig om ni har tips på hur vi
ska få mer fred i världen. ¶
KOMMENTARER