Hur mycket man än gör finns det alltid mer man kunde ha gjort

Jag kan inte räkna dem alla, de stunder då jag varit matt och trött på att vara bland andra som orkar så gränslöst och glatt. Ty själv har jag inte haft kraften att ge ”allt jag borde och har”, eller är det möjligen just det jag gjort, så att alltför lite finns kvar?

Nu är höstens verksamhet i full gång och många undrar hur de ska orka till nästa sommar. Arbete inom kyrkan tillhör riskyrkena för ohälsa och utmattning, det visar enig statistik. Några siffror för ideellt engagerade finns inte, men jag vet många — även unga — vars ansvarstagande har blivit så tungt att bära så benen har vikt sig. Vilja, glöd och samvete leder till svårigheter att sätta gränser, och det finns en gräns för hur mycket var och en av oss förmår. När allt är roligt och känns viktigt sätts förmågan att prioritera ur spel, och när man är slutkörd orkar man ofta inte ens säga nej. ”Behoven är så stora, och det är mitt kristna ansvar att …” Att vad då? Att ge det du förmår eller ge mer än du har?   

Hur mycket man än gör finns det alltid mer man kunde ha gjort. Känslan av att inte räcka till tär, och det kostar att försöka orka mer än man orkar. ”När jag är svag så är jag stark i Dig”, sjunger vi. Så om min styrka vacklar är jag svag i tron? Nej, så enkelt är det inte. Däremot kan tron ta stryk om man går in i väggen trots att man (väl?) har det viktigast tänkbara jobbet eller ideella uppdraget, och egentligen kände sig rustad för det. Är det då jag som är för liten eller rocken som är för stor?   ”Jag har insett att mina uppdrag i kyrkan motsvarar en halvtids arbete”, sa en ung student som pluggar på heltid. Ska jag som vuxen då säga ”hurra vad du är bra!” eller fråga om hon vill ha avlastning? Och när anställda vill ha en tydlig arbetsbeskrivning, ska vi då signalera att otydlighet är att föredra?

Gränssättningar är inte kyrkans bästa gren. ”Jag ringde flera gånger igår och du svarade inte!” (Vad då ledig dag?) ”Jag har då minsann aldrig räknat timmar!” (Det är egoistiskt att göra det.) Nämner någon vikten av att stanna upp så kontrar någon annan med vikten av att gasa på. Tar någon anställd upp behovet av vila hemma, kontrar andra med att vilan finns i glädjeämnen på jobbet.   ”Jag blir tokig”, skrev en ung pastor och syftade på äldre kollegors kommentar: ”Och du jobbar mycket, förstår jag?” Sagt med undermeningen att det gör och bör vi alla. Är det föredömligt? Är det bra att applådera en riskfylld kultur? Är det inte inte bättre att uppmuntra hållbarhet?

När jag jobbade i Svenska kyrkan hörde utbrända lärare av sig med önskan om jobb eller arbetsträning i kyrkan, ”i en lugnare miljö än skolan” som de sa. Och där satt jag och visste att vi var flera anställda som själva var nära elden, trots/därför att vi jobbade i ”kyrkans lugna miljö”. I dag vet fler att kyrkan är en riskmiljö, fast det borde vara en friskmiljö. Vi borde vara den allra bästa arbetsmiljön för både anställda och ideella, vi borde föregå med goda exempel. Och ja, jag vet att vi aldrig ska uttröttas att göra gott, men faktum är att man inte orkar göra så mycket alls när man väl tappat orken. Även de bästa kan utmattas, men visst vore det fint om kyrkan fick vara en hållbar miljö för alla som vill verka i den?