Hur ofta går vi spontant fram till nysvenskar med ett leende, välkomnande handslag?

Det må vara vårsolens fel, men jag har blivit kär. Nykär bör jag kanske tillägga, för jag har alltid varit svag för både extra och vanlig vänlighet. Vem är inte det? I en tidigare tjänst besökte jag ofta skolor och var särskilt välkommen att prata om etik och moral, om vad det innebär att vara en bra kamrat, vad som händer med dig och mig när vi bemöts schysst och vad som händer när någon är taskig. Jag är glad i vänlighet och effekter av Gyllene regeln men blir mörkrädd när jag möter avsaknad av, eller brist på, empati. Däri ligger en stor utmaning. Jag ska ge ett exempel på empatibrist, men först vill jag berätta om vad som gjorde mig nykär.

Jag hade nyligen förmånen att vara i Jordanien. Det var en sista-minuten-resa vars destination avgjordes av pris, väder, möjlighet att besöka underverket Petra — och att jag hade läst att jordanier är ett vänligt och gästfritt folk. Och jajamensan, kan jag säga, det är de! Vi fick så många prov på spontan och osjälvisk vänlighet att det inspirerade på djupet. 

På grund av oroligheter i grannländerna går Jordaniens turism på lågfart, så vi syntes. Hazem träffade vi vid en bankomat, en 24-årig lärare iklädd vit, fotsid thobe. Han lyste upp så fort han såg oss och kom fram för att hälsa, synbart glad att få göra vår bekantskap. ”Welcome to Jordan! Är det ert första besök här? Varifrån kommer ni? Vad tycker ni om mitt land? Vad har ni sett?” Även Muhammad, Abdullah, Samuel med flera visade vänligt intresse, bjöd på te utan köpkrav, fick oss att känna oss som vänner och berättade om sitt land och sina liv. Hur ofta går vi spontant fram till nysvenskar med ett leende, välkomnande handslag och gästfrihet? 

Åter i Sverige var mina ögon nyöppnade för alla vardagsmöjligheter vi har att både sprida ljus omkring oss och få ta emot. I det stora, i det lilla. På Ica, på bussen, i hissen — överallt. Så befann jag mig på gående fot i vår huvudstad. Plötsligt hördes en mistlur, en bils signalhorn som fastnat i på-läge. Krock? På trottoarerna längre fram vände sig folk mot ljudet och en dam höll händerna för öronen. När jag kom fram såg jag ingen olycka, bara två lapplisor som tappert skötte sitt jobb mitt i oljudet. En bil som körde förbi lade sig också på tutan.

”Kan det vara så illa att själviska bilister trakasserar dem som med all rätt gör sitt jobb?” tänkte jag. Jag vet hur jag själv skulle ha mått och ville gå fram och ge någon slags tröst om min farhåga stämde, men jag hade inte tid … Känslan släppte mig dock inte, så när jag några timmar senare råkade(?) se en annan lapplisa tog jag chansen, gick fram och undrade vänligt om jag fick ställa en fråga. Det fick jag, och jag berättade om episoden och frågade om de verkligen blev så okänsligt behandlade ibland? Lapplisan erkände, utan att klaga men med en suck, att tutstörningar tyvärr förekom. Jag uttryckte min medkänsla och frågade lite osvenskt om jag fick ge honom en kram och hälsa till hans kollegor? Det fick jag. Och han tackade så mycket, sa att de sällan möter vänlighet så det betydde mycket. 

Jag ser och upptäcker vardaglig vänlighet med nyputsade glasögon. Den är både gratis, miljövänlig och användarvänlig, och den lyser upp tillvaron ännu mer än vårsolen.