Jag får lust att säga till; ägna dig åt barnet/hunden denna korta stund

Tingen är aldrig onda eller goda i sig, det är vi människor som bestämmer hur de används. En yxa kan klyva ved som värmer, eller bli ett mordvapen. Jag har följaktligen ingenting emot mobiler, läsplattor, appar, i-paddar och pooddar och paddor och allt vad de heter.

Den tid är sedan länge förbi då mobilen visades upp som en statussymbol. I dag har alla mobil, även hemlösa — som ju verkligen behöver dem. Men behovet av att visa upp mobilen är större än någonsin. På bussar, tåg och tunnelbanor, till och med ute i naturen, pågår ett kollektivt stirrande ner i displayen.

Smärtsamt blir det när barn i vagn eller hund i koppen medförs på promenaden — jag får lust att säga till; ägna dig åt barnet/hunden denna korta stund. När barnet är vuxet och hunden död kommer inte mobilen att värma dig när mörkret faller. Visst, mobilen är ett ting, varken ont eller gott. Självklart används mobilen till att upprätthålla viktiga relationen, kolla in flocken.

Men jag tror att vi i vår tid behöver träna oss i närvaro. Många går på kurser i ”medveten närvaro”, och rusar sedan vidare.

På radion hör jag en kvinna på fullt allvar säga att hon måste boka en Thailands-resa för att ta hand om familjen. Kvinnan bodde någonstans i Sverige. Överallt i Sverige finns sjöar, skogar och välförsedda stadskärnor — och det är aldrig särskilt långt till havet. En utflykt till havet, en långpromenad i skogen, en dag på stan kanske familjen skulle uppskatta lika mycket som att flyga till andra sidan jorden.

Att jorden själv, planeten, skulle uppskatta det mer behöver inte sägas. Också för vårt eget välbefinnande är det viktigt att lära känna sin närmiljö. Det skänker trygghet i sammanhang.

Det är inte ovanligt att möta människor som bott i Stockholm i tjugo år men aldrig upptäckt stränderna på Långholmen, aldrig vandrat över Gärdet mot Östermalms stenmassiv, torghandlat i Skärholmens centrum eller gått under pilträden på Norr Mälarstrand. Under de där tjugo åren har en hel del av dem varit på utlandssemester.

I frikyrkan märks den förlorade närvaron ofta tydligt. Liksom alla folkrörelser har frikyrkan fått svårare att locka människor till varaktigt engagemang.

Vi behöver påminna oss om att om vi inte kan vara närvarande vid Norr Mälarstrand, i en kyrkkaffegrupp, på hund- eller barnvagnspromenaden, kommer också Thailand och New York att gå rätt spårlöst förbi, om man nu åker dit. Min pappa sa en gång: ”Den som inte ser något intressant längs Luntmakargatan kan åka till New York och ser inget där heller.”

I söndags ägde den första folkomröstningen i ett svenskt landsting rum. Invånarna i Västerbottens landsting fick rösta om akutvårdplatserna i Dorotea och ambulansen i Åsele skulle få vara kvar. En förkrossande majoritet, 88%, röstade för att bevara ambulansen och akutvårdsplatserna. Problemet var att knappt trettio procent gick och röstade.

Vart har solidariteten tagit vägen? Varför är det så långt till insikten att det som drabbar andra också drabbar mig. Är den förlorade närvaron en viktig orsak till den förlorade solidariteten? Om jag inte är riktigt närvarande kommer inget mig riktigt vid.