Jag har bara mitt livssnöre och min fråga

Jag satt runt ett bord. Tillsammans med några medmänniskor. Med ett snöre i min hand. Som skulle symbolisera mitt liv. Mina medmänniskor hade också sina livssnören i sina händer. Vi knöt knutar på våra livssnören. Knutar som symboliserade händelser i våra liv. Där något hänt. Där livet stannat upp en stund. På något sätt. Där vi fått en insikt. Där vi mött någon. Där vi mött något. Tunga och mörka knutar. Lätta och lyckliga knutar.

Jag satt med mitt snöre. Fingrade på mina knutar. Sneglade på mina medmänniskors knutar. Lyssnade på deras berättelser om sina knutar. Fick ibland svälja en gång och tvinga tillbaka en tår, när jag insåg att på deras snören fanns knutar som fattades på mitt. Knutar jag längtat och längtar efter. Knutar jag försökt knyta. Men försöken har bara slutat i trassel. Eller i ett intet. Försöken har lösts upp och kvar finns bara tomma platser på mitt livssnöre. Vi hade också knutar på våra snören som vi inte önskat. 

Och när jag satt där och fingrade på mina knutar och såg mina medmänniskors knutar, så kom frågan till mig. Vem är det egentligen som knyter knutarna på mitt livssnöre? På ditt livssnöre? På allas våra livssnören?

Jag är fullt medveten om att jag är delaktig. I alla fall i de flesta av knutarna. Jag håller i någon av ändarna. Jag drar åt lite extra eller försöker febrilt knyta upp knuten. Få änden att glida ur öglan. Ibland knyter jag en extra knut på den första knuten. Men det är sällan bara jag som knyter. Och ibland knyts det knutar helt utan mitt inflytande, och mot min vilja.

Inte så sällan försöker jag knyta knutar. Jag försöker lägga öglan och få in livssnör-ets ända i den. Men det går inte alltid. Det är något som arbetar emot. Snöret glider ur öglan. Jag får inte tag i båda ändarna så att jag kan dra åt knuten.

Jag hör med jämna mellanrum dessa käcka tillrop ”Det är bara du själv som väljer ditt liv”. Men jag blir provocerad och kan inte hålla med där. För de flesta val jag gör i mitt liv kräver att någon annan väljer också. Att någon annan väljer min väg. Eller mig. Mitt förslag. Min kompetens. Mitt sällskap. Min kärlek. Min riktning. Min tanke. Och möts inte mina val av någon annans val. Då faller det ofta ganska platt. Det blir ingen knut på livssnöret.

Det kanske låter som om jag försöker lägga ansvaret för mitt livssnöre på andra. Men det är inte min tanke. Jag har absolut det yttersta ansvaret för mitt snöre och mina knutar. Men jag kan konstatera att jag ofta inte har kontrollen. Att min vilja behöver möta en annan vilja. Att mitt val behöver möta ett annat val. För att det ska bli en knut. Och ibland blir det knutar som jag inte rår på.

Och jag har inget svar. Jag har ingen slående punchline. Något glättigt tillrop. Jag har bara mitt livssnöre och min fråga. Som jag gärna delar med dig. Vem knyter knutarna?