Jag kan inte tro att Agda i huset i utkanten av den lilla staden är rasist

Det är tiden efter valet. Det är röster av olika slag, många i förskräckelse. Det är ”vad var det vi sa”, eller ”det trodde jag inte om mitt land ”. På Face-book skrivs uppdateringar av alla de slag, och tv-sofforna och twitterflödena är fyllda av de fotogeniska, de verbala, de som vet bäst och så lätt kan säga vad de tycker om allt. Snart är även detta efterspel kring valet över, och flödena drar vidare till nytt. Men vem blir kvar? Vem har tid att lyssna?

Vem lyssnar på Agda i denna verbala tid? Hon som gav sin röst åt dem som inte skulle ha den.

När alla kan göra sina röster hörda blir de svagaste rösterna än svagare. När allt går så fort är det inte konstigt om man längtar efter häst och vagn. Och ordning. Det är inte lätt att vara människa. Det har aldrig varit lätt. Att vara rädd för det okända och vilja bromsa när det går för fort är helt naturligt. Den eviga cirkeln av att både vilja och inte vilja förändring verkar vara som inbyggd i oss.

Jag kan inte tro att Agda i huset i utkanten av den lilla staden är rasist. Jag kan bara tro att hon känner sig ensam och trött och allt går så fort och de där killarna är så propra och grannpojken har blivit gladare sen han gick med i partiet. Och vid ICA sitter den unga flyktingkvinnan och skramlar med sin mugg. Det gör ont i Agda, men grannpojken sa att hon ska veta att de skulle ha det bättre hemma i sitt land. Om vi bara kan hjälpa dem där.

Vi bär våra smartphones som en kroppsdel numera. Utan pauser strömmar ord och bilder från hela världen in och vi har aldrig missat så mycket av ingenting som denna tid. Att ha hela världen i sin hand är kanske mer än vi kan bära. Vare sig vi har förmågan att delta eller inte. Att vara den som tittar på när de andra roar sig i tv ger inte kraft i längden. Och när frustrationen över att vara utanför blivit tillräckligt stor blir de enkla lösningarna än mer attraktiva. I en dikt skriver Clas Andersson ”Att göra en människa galen är lätt. Tag ifrån honom allt. Titta så konstigt han bär sig åt.”

Agda har ingen smartphone, men hennes tv är på om kvällarna och ger ljud i de tomma rummen. De har så roligt där på tv, tävlar och lagar mat och sitter i de vackra sofforna. Grannpojken drömde om att bli känd när han var liten. Han ville vara med i tv. Där de mår bra.

Jag lever och trivs mitt i storstaden, skriver uppdateringar och är delaktig i flöden. Lika ofta vill jag bara vara ifred från allt, bädda in mig i långsamheten i ett falurött torp med vita knutar, och elda i vedspisen utan oro. Jag vill ha tid. Tid att sitta och dricka kaffe med Agda, och höra den gamla klockans långsamma slag. Kanske kan flickan från ICA följa med, doppa bullen i det goda kaffet och berätta om sin mormor där långt borta. Hon som är så lik Agda. Båda har lika mjuka händer och en evig omsorg i blicken.