Jag rycker till när det smäller - är det tårgas eller ljudgranater?

Är du rädd? Jag får frågan från en av kvinnorna jag sitter tillsammans med en bit från moskén. I bakgrunden hörs bönutroparen och människor börjar samlas. Nej. Jag är inte rädd. Eller, lite kanske. Jag är ekumenisk följeslagare i Palestina och Israel och min uppgift är att dokumentera det jag ser under mina tre månader på plats. Min närvaro bidrar förhoppningsvis till att minska kränkningar av mänskliga rättigheter. Ingen vill bli känd för att kränka mänskliga rättigheter, så när följeslagare fotograferar och skriver om det vi ser kan det bidra till ökad säkerhet.

Tillbaka till moskén i det lilla samhället Tell al-Khashaba på Västbanken. I dag har några hundra personer från byarna runt omkring samlats för att be och protestera mot att alla hus, inklusive moskén, har fått rivningssbeslut från israeliska myndigheter. Det innebär att byggnaderna i dag, i morgon eller om några år kommer att rivas. Varför? Området är enligt israeliska myndigheter en militär övningszon, men några bybor menar att myndigheterna vill bygga en väg till de israeliska bosättningarna på kullarna en bit bort, och att man därför vill riva alla hus i samhället. Förra veckan bevittnade jag och en kollega rivningen av en vattencistern och två fårhus i området, så rivningarna är redan igång. Och här står vi i dag igen, några hundra palestinier och några följeslagare. En bit bort ser vi militärjeepar och bosättarbilar. Frågan om rädsla kommer tillbaka till mig. Klart jag är lite rädd. Bosättarna och militären har vapen och några av personerna omkring mig är utrustade med stenar. Om militären eller bosättarna närmar sig nu så blir det troligen våldsamt.

Efter knappt halva min följeslagartid i Palestina och Israel har jag påverkats på fler sätt än jag hade trott. Jag har fått nya reaktionsmönster. Jag rycker till när det smäller — är det tårgas eller ljudgranater? Min följeslagarkollega hittar en gummikula på marken, vi kollar närmare — nej, det är bara en frökapsel. Ett motorljud innan jag somnar — kan det vara militären? Mina reaktioner får mig att förstå att jag har fått en liten smakbit av vad det innebär att leva med hot omkring sig. Det känns ovant att min kropp lever i beredskap, en känsla jag inte känner igen från min vardag hemma i Sverige. När jag frågar de andra i teamet och vår tolk Ghassan om deras puls höjs när Ghassans telefon ringer så svarar de ja. Vissa samtal innebär att vi släpper allt och åker i ilfart för att dokumentera en händelse.

Förutom att jag rent intellektuellt börjar förstå hur svårt det är för de båda folken som drabbas i denna konflikt, så berättar min kropp nya historier för mig. Historier om hur slitsamt det är att vara rädd i kroppen. Vad händer vid moskén i Tell al Khashaba? Militären och bosättarna lämnar platsen. Inget allvarligt hände i dag, men vilken dag som helst kan husen rivas.

Fotnot: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI).  De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare./Liv Södahl