Jag tillhör dem som ibland kan tycka att förändring är det värsta som finns.

Förändring. Ett livsfarligt och ångestskapande ord. Eller ett befriande och sprudlande ord. Ett av orden som så många, kanske vi alla, gärna tycker och tänker omkring. Ett av de där komplexa orden, som vi gärna vill kategorisera som svart eller vitt. Just för att det är så komplext, och vi inte riktigt klarar av det, men som är så brett i sitt färgspektrum.

En del människor skyr förändringar. ”Så har vi aldrig gjort”. Andra behöver förändring hela tiden, i smått och stort. Rastlösheten spritter i kroppen. Oavsett vilken typ av person vi är, så skräms vi lätt av det motsatta. Och vi kan vara snabba att döma ut det som skrämmer oss. ”Mossiga typer som står och stampar. Ingen utveckling alls” eller ”Opålitliga typer som flänger från det ena till det andra. Inget fotfäste alls”.

Men som jag sa. Förändring. Det är ett av de där komplexa orden. Som kan innebära både plus och minus. Och det är svårt att säga att något är rätt eller fel. Självklart kan jag börja orera om att lagom är bäst och att man behöver balans (ja, den där balansen är viktig, och något jag tror på som nyckel till mycket), men ordet förändring kanske är mer komplext än så.

Jag tillhör dem som ibland kan tycka att förändring är det värsta som finns. Inte minst när jag inte själv kan påverka det. När andra förändrar och det påverkar mig. Och jag kan inte så sällan längta tillbaka till sådant som har varit. När nuet känns för stort.

Samtidigt blir jag ibland lite rastlös i själen, och kan längta efter förändring. Se fram emot den spänning som en förändring innebär. Städa ut gammalt. Släppa in nytt. Jag tror att jag är ett mellanting av de två ytterligheterna. Det betyder inte att jag är rätt och går någon gyllene medelväg. De två världarna krockar inte så sällan. Och förändringsprocesserna jag möter och sätter mig i kan vara väldigt påfrestande.

Oavsett om jag skräms av förändringar eller skräms av att vara kvar i det som är, så brukar det alltid vara skönt att ha tagit ett beslut. Stanna i det som är och göra som jag alltid gjort, eller lämna och gå vidare, eller förändra det jag är i. När steget är uttalat och officiellt, om så bara för mig själv, så blir tanken friare och andningen lättare. I alla fall för mig.

Det senaste halvåret har jag varit i en förändringsprocess som dragit och slitit i tanke och känsla. Beslut som måste fattas, där jag vet vad jag har men inte vad jag får. Jag har slitits mellan ”Så har jag aldrig gjort” och ”Jag behöver förändring NU”. Den här gången landade jag i att ta stegen in i förändringen. Och förutom de stunder jag sitter och är livrädd, så är känslan av att ha fattat beslut befriande. Nästa gång landar jag kanske i beslutet att stanna kvar i det som är. Göra som jag alltid gjort. Och då får jag njuta av känslan att ha tagit steget att inte ta steget.