Jaha, är du en sån?

På journalistutbildningen lärde jag mig att det alltid är en slags makthandling att beskriva ­någon annan, speciellt när man publiceras på stora plattformar. Därför är det så viktigt med etiska regler kring publicering, som att låta alla sidor komma till tals med sina bästa argument. Och att inte ställa frågor som målar in den man intervjuar i ett orättvist hörn, som med frågan om att slå sin fru som mina lärare tog som skräckexempel.

Detta innebär såklart inte att vi ska sluta ­beskriva människor eller vilka konsekvenser ­någons åsikter, handlingar eller teologi får. Men jag vill här verkligen slå ett slag för att inte falla för frestelsen att fultolka, hårdvinkla eller sätta etiketter på andra. Det gäller inte bara journalister, utan oss alla när vi möter en medmänniska.

Som redaktör för den nyutgivna boken En enda kropp – Vägar till en hbtq-inkluderande församling har jag den senaste tiden skrivit och talat extra mycket om varför jag vill ha en hbtq-inkluderande kyrka. Detta har fått vissa, främst i diverse kommentarsfält, att tvär­säkert anta att jag är ”liberalmoralisk” (vad nu det ens innebär …) eller att jag inte är ”bibeltrogen”. Men jag är hbtq-inkluderande till stor del utifrån bibliska argument och min tro på Jesus, och skulle kunna kallas ”konservativ” i olika frågor. Det är inte alls synd om mig i detta, men det påminner mig om att inte förutsätta att om du tycker si är du så – speciellt om jag vill att du ska lyssna på vad jag säger.

Det här problemet uppstår såklart inte enbart eller främst när vi pratar om hbtq. Det finns många uttryck och åsikter kopplade till tron som av vissa, från flera olika håll, anses vara bevis för att man är liberal, konservativ, ­bibeltroende, obiblisk, klassiskt troende, bokstavstroende och så vidare, utan att förklara vad man faktiskt ­menar med de där etiketterna.

Själv tänker jag ofta tillbaka på en mycket märklig upplevelse under mitt första sommarjobb på en nyhetsredaktion. Jag skulle göra en enkät med några politiker om en aktuell och känslig fråga. Eftersom jag var ny och nervös gick nyhets­chefen först kort igenom med mig vad partierna tyckte, som en bakgrund. Intervjuerna gick bra, men när jag lyssnade igenom inspelningarna efteråt insåg jag till min stora förvåning att en av politikerna svarade något helt annat än jag hade hört. Jag var så nervös och fokuserad på mina frågor och på vad nyhetschefen hade sagt att jag inte uppfattade att politikern berättade att han hade ändrat sig. Det var fascinerande att höra mig själv ställa följdfrågor som att politikern svarade det jag förväntade mig, i stället för utifrån vad han faktiskt sa. Det gav mig en nyttig läxa.

Gud själv är en paradox i sitt innersta väsen: en och tre på samma gång. Som Guds avbild är vi människor också heliga mysterium, som aldrig enkelt kan passas in i en färdig mall. Det betyder såklart inte att kritik eller granskning är dåligt eller att alla åsikter är lika bra. Inte heller att allt behöver sägas, eller att du måste lyssna på all skit som sägs. Men, vill du förstå en människa eller ett sammanhang är det alltid bättre att inte bara fråga vad någon tycker, utan varför den gör det. Och att lyssna noggrant på svaret.