Detta vidriga judehat, utbrast han. En tweet där jag skrivit inshallah (om Gud vill, på arabiska) blev bevis för min islamiska antisemitism. Fler än en jude blev genuint ledsen för att ”ytterligare en” från Socialdemokraterna, från kyrkan, hatade dem. Hur kan kyrkan ha en diakon som du?!
Den högerextrema rörelsen har luft under vingarna. De senaste åren har nazister fått lov att demonstrera under självaste jom kippur. Viktiga delar av religionsfriheten och förutsättningar för judiskt liv i Sverige, som manlig omskärelse, ifrågasätts långt in i både liberala och socialdemokratiska led. Antijudiska tankefigurer återkommer allt oftare i konspirationsteorier.
Vi som försöker bjuda motstånd blir måltavlor, kallas folkförrädare, terrorister och psykiskt sjuka. Deras metoder är många, från näthat och anonyma hot till kontakt med arbetsgivare och nära anhöriga försöker de höja kostnaderna för att engagera sig demokratiskt.
Få saker är så effektiva som att anklaga oss för just det vi vill motarbeta, i ett cyniskt tvärtomspråk. Därför kallas jag nu ”judehatare” av SD:are, partiet som så sent som igår beslutade att Jörgen Fogelklou fortfarande har förtroende, trots att han skrivit sieg heil och att ”juden är roten till allt ont”, partiet som inte tycker att det går att vara jude och svensk samtidigt. Nu kallas jag för rasist av sajter som försökt rehabilitera rasbiologin, och av debattörer som menar att antisemitismen bara kan hejdas genom etnisk rensning av muslimer.
När de fått sina bilder och rubriker i omlopp sipprade stämpeln snart ut till helt vanliga människor. Till judar som återigen fick se sin identitet ifrågasatt. Jag har fått flera förtvivlade meddelanden.
Bakgrunden: En hastigt skriven tweet om hur den västerländska rasismen tvingat bort judar från sina europeiska hemländer. Jag ville kritisera hur man försökt ursäkta rasismen genom okritiskt försvar för den israeliska regeringens ockupation av palestinska områden. Effekten, ur ett palestinskt perspektiv, blir som att den europeiska kolonialismen aldrig upphörde. Diktaturer i Mellanöstern, i samarbete med högerextrema och proisraeliska (ofta icke-judiska) tankesmedjor har effektivt krossat många demokratirörelser.
Det är lätt att se hur fel en sådan tweet kan bli om man skriver snabbt. Jag är genuint ledsen över att det jag skrev missuppfattades och sårade människor, och jag kommer aldrig formulera mig så slarvigt i fortsättningen. Men det bryr sig förstås inte rasisterna om. För de bryr sig inte om judar, deras mål är att tysta sina kritiker.
Rasismen mot judar fortsatte efter andra världskriget, och många antisemiter jublade över att Förintelsens överlevare flyttade ifrån Europa i stora skaror. Än idag mobiliserar ”israelvänner” som vill samla varenda jude i Israel, enligt bibliska profetior om att de på den yttersta dagen ska kastas i den eviga elden. En idé som inte bär ett spår av solidaritet med världens judar. Självklart finns antisemitism även på andra håll, bland såväl antirasister som andra minoriteter, ingen av oss är immun mot att falla in i rasistiska stereotyper, men Israelvänlighet är inte på något sätt per definition mindre rasistiskt än Israelkritik.
Vi som människorättsförkämpar måste stå upp för Israels rätt till säkerhet i en fientlig omvärld, men utan att kasta nödlidande palestinier under bussen. Vi måste samtidigt försvara Israels rätt att existera, och kunna kritisera europeiska baktankar med att hjälpa judar att flytta från Europa.
Det finns knappast någon fråga som är lättare att trampa snett i. Därför blir den rasistiska mobbens ylande ofta det enda som hörs. Sakfrågan, som måste försvaras, har trätt i skymundan: Judar hör hemma i alla europeiska länder, och inte bara i Israel.
Judars rättigheter är alldeles för viktiga för att användas som slagträ.
Anna Ardin
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER