Liv Södahl går igång på tanken att låta så få förpackningar som möjligt passera sitt hem. Detta med inspiration från kubanerna som har en schysst förpackningsattityd.
Nyligen tillbringade jag några veckor på Kuba. Ett land där man behöver hushålla med resurserna och vara kreativ för att få det att gå ihop.
På många platser fick man ta med sig egen påse att lägga frukten i när man handlade på marknaden, alternativet var att ta den i händerna eller lägga i väskan. Det var lite besvärligt först, men efter några kladdincidenter i väskan vande man sig vid att alltid ha med sig en extrapåse. Jag såg att mannen som köpte med sig bakelser från ett konditori hade sin egen lilla plastburk med sig och att kvinnan som köpte mangojuice i ett hål i väggen fick sin tillbringare påfylld för att få juicen med sig hem. Själv drack jag min juice ur ett riktigt dricksglas, inga plast- eller take-away-pappersmuggar inte.
Jag går igång på tanken att minska antalet förpackningar som passerar genom mitt hem. De kommer fyllda från affären och efter bara några dagar, eller veckor, åker de ut igen mot återvinningsstationen. Jag är väldigt förtjust i återvinning för att jag vet att det sparar en massa träd, olja, energi och annat, men det skulle vara ännu bättre om det återanvändes mer, om förpackningar fick längre livslängd. När jag tänker efter kan jag bara komma på en livsmedelsförpackning som man kan lämna in och som återfylls som den är, utan att krossas, smältas och omformas. Det är de gamla trogna 33 centiliters glasflaskorna med kapsyl, som ofta innehåller bubbelvatten, öl eller julmust.
Kuba är enligt WWF:s Living Planet Report från 2006 det enda landet på vår jord som både har en hyfsad välfärd och samtidigt ett hållbart ekologiskt fotavtryck. Om alla på jorden använde resurser på samma sätt som kubaner skulle det räcka med ett jordklot, jämfört med om alla levde som oss svenskar, då skulle det behövas tre jordklot.
Jag blir inspirerad av kubanernas förpackningsattityd. Det första steget började jag med i morse, mest för att testa om det överhuvudtaget är möjligt. Förutom den klassiska plastkassen att lägga varor i så tog jag med mig en plastburk till en vanlig mataffär och styrde stegen mot den manuella disken. Där fanns ostar, skinkor och lite inlagda oliver och sånt.
— Hej, jag skulle vilja ha lite oliver och soltorkad tomat i den här burken tack. Damen bakom disken ryckte på axlarna och slevade upp. Oj, vad lätt det var! Jag hade tänkt mig att hon skulle säga något om att hälsovårdsmyndigheterna inte tillåter vanliga människors burkar, men det gick som smort! Kanske blir nästa steg att ta med egen godispåse och fruktpåsar.
I vissa tidningar kan man ibland se någon kändis berätta om vad hen alltid har med sig i väskan. Om jag blir känd i framtiden och får frågan så blir väl svaret ungefär: 5 plastpåsar i olika storlekar, papperspåse, mugg, plastburk, telefon, nycklar och plånbok.
KOMMENTARER