När vi flyttade till Vännäs hittade vi ett drömhus som tyvärr inte var till salu. Det var ett ödehus med stora behov av omsorg.
Grannarna berättade att husets ägare hade dött för många år sedan och att arvingarna inte kommit överens. Det hade därför stått tomt i väntan på försoning. Symboliskt hade gräsmattan runt huset klippts under alla år men bräda efter bräda började sjunga på sista versen i en sång som kantades av alltför mycket sorg och konflikt. Medan huset väntade på försoning gick det sakta mot sin undergång.
För mig har huset blivit en symbol för Guds församling. Det har blivit en påminnelse om att Guds hus vittrar och förstörs när försoning inte sker.
Den kristne får lära sig att försoning och förlåtelse har sin grund i Jesu verk. Det blir fonden vi får bygga våra liv på, att förlåta liksom han har förlåtit och försonas utifrån hans försoning. Varje dag hemma hos oss har vi träningsläger på detta område. Eller lite annorlunda uttryckt, här hemma bråkas det en hel del. Tre småbarn och två föräldrar som alla brister i tålamod och kärlek: avundsjukan över att syrran fått mer saft, irritationen över att brorsan vill vara med på allt eller den moderliga och faderliga orken som brister efter alltför mycket tjat eller när kommunikationen har mer att önska. Varje dag är en påminnelse om att nåden behövs. Men vi försöker också se det som en övning i både självrannsakan och att uttrycka och ta emot ett förlåt. Samtidigt försöker vi påtala att konflikter aldrig är farliga. Det är när vi springer ifrån dem, låtsas som om de inte finns eller helt enkelt inte löser dem som de på riktigt blir destruktiva.
Kyrkan är sannerligen inte fri från synd, men den kristna tron ger oss verktyg att hantera den. Jag tycker mig dock höra att Guds församling vittrar på alltför många ställen genom konflikter. Jag hör det bland mina kollegor och vänner, jag ser det genom min forskning och jag har tyvärr egna smärtsamma erfarenheter. I vissa fall är det som om en del människor fick bråka alltför lite när de var barn och behöver ta ut det i vuxen ålder. I andra fall verkar vuxna människor tyvärr inte ha lärt sig att bråka särskilt bra men tragiskt nog handlar det många gånger bara om att kyrkans folk är alltför konflikträdda. Det är som att mina barn framstår som proffs i jämförelse. Outredda konflikter leder till att människor drar sig undan och i värsta fall lämnar, det leder till rädsla för att göra fel och till en ovilja att bjuda med vänner och bekanta till församlingsgemenskapen. Där försoning inte råder, kommer aldrig glädje och kärlek fullt få växa ut.
Det finns en scen i julklassikern Ensam hemma. Huvudpersonen Kevin frågar sin granne Marley varför han inte träffar sin son. Marley svarar att det beror på en konflikt som skedde för flera år sedan. Kevin frågar då varför han inte bara ringer upp sin son och reder ut det, för så svårt kan det väl inte vara att försonas med någon man älskar? Symboliskt sett sker denna konversation i en kyrka – en påminnelse om att kyrkan är en försoningens plats. I slutet av filmen ser man hur Marley och hans son omfamnar varandra. Det som var så svårt var i slutändan ganska lätt.
Tillbaks till det där drömhuset. Det skulle kunna räddas om arvingarna bara kunde komma överens och inte enbart skötte gräsmattan. Det är liksom inte kört än. Så gode Gud, låt dem försonas, inte bara för deras egen skull, utan även för husets.
Daniel Strömner
KOMMENTARER