Det är en konst att hantera konst. Det lärde jag mig under fem år som ansvarig för kulturarbetet i Svenska kyrkan. Vid den första stormen hade jag knappt tillträtt tjänsten. En utställning från Israel Museum med fotografiska bilder med Jesusmotiv skulle visas på Kulturhuset i Stockholm. Stiftet tackade ja till samverkan men domprosten tackade nej och avgick dessutom i protest. Inte bara mot utställningen utan också för att han inte hade blivit tillfrågad — av biskopen. Kränkta kristna demonstrerade på Sergels torg och skrev upprörda insändare i Dagen.
Många besökare undrade nog förvånat vad det egentligen handlade om. Själv hade jag sett utställningen i Paris där den gick under namnet Corpus Christi och kände mig ganska lugn. Jag visste att den mest kontroversiella bilden (en sexualakt framför ett altare) hade refuserats. Nu möttes besökaren av en stor bild av Jesus och lärjungarna där alla hade Downs syndrom. Andra foton visade en modern pietá, en kvinna med en döende man i sitt knä, och många andra bilder av lidande i vår värld. Men diskussionen handlade inte om det —utan om en bild som inte fanns med på utställningen!
Ibland undrar jag om det finns en rädsla för samtidskultur i våra kyrkor. En osäkerhet inför livsuttryck som inte är producerade och regisserade av kyrkorna själva. Det är i så fall ett problem! För hur får man kontakt med människors liv och brottning om man stänger av förbindelsen med författare, filmare och konstnärer. I konsten blottläggs ju smärtpunkterna i våra liv. Många konstnärer vill samverka med kyrkorna i dag men det förutsätter att kyrkorna har tänkt igenom vad man vill i mötet med kulturen.
En teolog med lång praktik var prästen och författaren Olov Hartman som verkade på Sigtunastiftelsen. Hans credo tål att upprepas än i dag: ”Kulturen är inte någon himmelens metkrok. Om vi mättar de hungriga för att på så sätt intressera dem för kristen predikan så är det okristlig välgörenhet … kultur är från kristen synpunkt något helt annat än en missionsmetod.”
Att det är en konst att hantera konst fick Hartman erfara i mötet med Vilgot Sjöman.
Han hade funnits med på Sigtunastiftelsen under hela femtiotalet och ville till slut pröva den kristna gemenskapens syn på förlåtelsen. Hur många gånger skulle man förlåta och vad händer sen? Med Petrus fråga till Jesus skapade Vilgot Sjöman filmen 491 med sexuellt utmanande scener som chockade många kristna.
Olov Hartman förnekar inte att det gjorde ont. ”I själva verket kände jag 491 som en stöt mot mitt eget hjärta”, skriver Hartman i sina memoarer. Men trots detta försvarade han både filmen och regissören i Aftonbladet. För tro och bekännelse och efterföljelse är värda precis så mycket som de betyder i en oförlåtlig situation. Om kristna människor väjer för frågorna i filmen 491 är det en självrannsakan de väjer för. Så resonerar en kulturteolog. Man väjer inte för en konstnär som egentligen bara undrar om vi kristna menar något med vårt dagliga tal om gemenskap med Gud och människor.
KOMMENTARER