Daniel Braw hittar ekonomisk/filosofiska svar för att hålla den ekonomiska kollapsen stången. Tillväxtmanin hotar både miljön och vår lycka. Leisure är lösningen.
Timing är inte sällan A och O för framgång — så man kan undra hur den brittiske ekonomen Robert Skidelsky och filosofen Edward Skidelsky resonerade när de nyligen kom ut med boken How Much Is Enough? The Love of Money and the Case for the Good Life. Vid en tidpunkt när Europas regeringar kämpar för att hålla den ekonomiska kollapsen stången och arbetslösheten för många är en verklighet kunde frågan om hur mycket pengar vi egentligen behöver till synes vänta.
Men en kris kan å andra sidan vara exakt rätt tillfälle för reflektion, och den ekonomiska krisen är inte minst en kris för ett system byggt på girighet och hagalenskap. ”Vi får inte låta dagens problem överskugga frågan om de slutgiltiga målen”, skriver far och son Skidelsky. Den ekonomiska tillväxt som man i dag febrilt söker, och som också i bättre tider var den stora källan till stolthet, kan omöjligen vara detta slutgiltiga mål och syfte. Och det är inte bara för att tillväxtmanin hotar miljön eller minskar människans lycka utan, skriver de båda Skidelsky, för att ”vi, oavsett vad statistikerna och ekonomerna säger, vet att den oändliga jakten på tillväxt är vansinnig”. Det är helt enkelt meningslöst att jaga ständigt mer, på samma sätt som om man skulle äta i syfte att bli fetare och fetare.
Mot denna fattiga överflödssträvan ställer Robert och Edward Skidelsky något som de kallar leisure. I lexikon översätts detta generellt med fritid, och det är en betydelse som återfinns i begrepp som leisure class — den ekonomiskt onyttiga över-klassen. Men leisure är, poängterar de, inte lättja. Det är faktiskt så långt därifrån att man snarast borde se det som en motsats. Det har, som etymologin visar, att göra med frihet — latinets licere ligger också till grund för svenskans licens, det vill säga friheten att göra något.
Leisure är fritt skapande, inte i syfte till ekonomisk vinning utan för skapandets egen skull. Och det är här, snarare än i det tillväxtbefrämjande förvärvsarbetet eller den innehållslösa nöjeskonsumerande fritiden, som det goda livet finns. Den ekonomiska och politiska vision som inte tar hänsyn till detta, riskerar att bli förfärligt platt.
Ett exempel på det var studieförbundet Bildas kulturutbyte Dandanat, som för några veckor sedan gick av stapeln i Betlehem och Jerusalem. Unga svenska musiker, både hårdrock- och jazz-, fick möta unga palestinska musiker och uppträda både i sina egna band och tillsammans.
Ekonomiskt genererar ett sådant utbyte nästan ingenting, och man kan nog utan att vara överdrivet pessimistisk utgå ifrån att få av dessa band kommer att spela lika stor roll för det tillväxtfrämjande svenska ”musikundret” som Abba eller Roxette.
Men i jämförelse med den kreativitet och skaparglädje som deltagarna visade, ter sig sådana invändningar småskurna. Värden större än de ekonomiska kom till uttryck. ”Det är”, som de båda Skidelsky skriver, ”bara vår kulturs fattiga föreställningsförmåga som får den att tro att all kreativitet och uppfinningsrikedom måste stimuleras av pengar.” ¶
KOMMENTARER