”Utgångspunkten är kort och gott att livet är ett helvete, ett formidabelt helvete”, säger fembarnspappan Jon-Kristian med eftertryck. Han tittar mot sin fru Malin som börjar skratta och sedan trött lägger huvudet mot hans axel efter ännu en hektisk morgon med frukostkaos, hostande barn och högljudda syskonbråk.
Hela sommaren har jag återberättat scen efter scen, citat efter citat, från den lågintensiva och helt ljuvliga SVT-dokumentärserien ”Född 2010”. I programmet följer filmarna Martina Iverus och Åse Fougner nio barn med vitt skilda levnadsförhållanden, födda år 2010, och deras familjer. Totalt ska familjernas vardag dokumenteras under femton år. I höst är det äntligen dags för säsong tre, som handlar om barnens sjätte till tionde år.
Det vardagliga och det heliga har genom tiderna ofta ställts mot varandra. Och visst kan heligheten ofta kännas långt borta mitt i vardagsstöket. Men utifrån, när jag i tv-programmet så tydligt ser tiden gå och barnens liv skapas – hur kärleken plöjs ner i dem i form av tid, lagade måltider, rena kläder, ryggar som klias, skratt och uppoffringar – upplever jag heligheten så stark att jag ibland knappt kan andas. Det är verkligen inte det till synes perfekta som ger upplevelsen av helighet. Nej, det är de familjer
som vågar visa kaoset som berör mig mest. Där det är uppenbart att deras kärlek kostar. Eller som fembarnspappan Jon-Kristian säger om de mest intensiva småbarnsåren: ”Du kan fråga ’Hur tog ni er ur det där?’ Jag kan bara säga: ’F-n, jag tog mig inte ur det, jag stod kvar.’”
Den spanska karmelitnunnan Teresa av Avila skriver ungefär ”Gud går omkring bland grytor och kastruller i köket” vid ett tillfälle när hennes medsystrar hellre vill be i stillhet i kapellet än att ha kökstjänst. Hon menar att Gud bor i djupen av vårt inre och därmed är närvarande i allt vi är och gör. I kapellet likväl som i köket. Det vardagliga och det heliga är inte varandras motsatser. Tvärtom. I boken Djup tid och tunna ställen lär prästen Are Norrhava mig ett nytt begrepp på samma tema: panenteism. Det betyder Allting-i-Gud (inte att förväxla med panteism som innebär uppfattningen att allt som finns är gudomligt). Enligt panenteismen befinner sig allt skapat ständigt i Gud och kan därmed inte finnas utan Gud. Det är en väsensskild gudsbild mot att se Gud som någon ”därute” som behöver åkallas för att bli närvarande.
Men visst är det ändå svårt att upptäcka Guds närvaro, speciellt när vardagslivet rullar på. Därför tycker jag så mycket om den ignatianska övningen Reflektion över dagen. Den kan göras på olika sätt, men grundläggande är att på kvällen tänka igenom dagen som gått och i minnet lägga märke till vilka ”varma punkter” som gav liv och mod och vilka ”kalla punkter” som gav modlöshet – och sedan tacka eller be Jesus om hjälp för det. Poängen är att öva sig i uppmärksamhet och att upptäcka Guds närvaro i vardagen.
För livet är ju inte enbart ett helvete, som Jon-Kristian med krasshet och glimt i ögat säger i dokumentären. Efter en tankepaus kommer ett leende från honom, och ett tillägg: ”Men när man stundtals förmår sig ... När jag står framför mina barn och känner en djup tacksamhet över att få vara i deras närhet – det är helt underbart.”
KOMMENTARER