Men i ensamheten tillsammans med min egen text kunde jag inte säga det

"Snart, om en liten tid." May Wikström fastnar för formuleringen och finner mening i tomheten, i väntan på det underbara som ska hända.

 

Den senaste veckan har jag tummat på den tomma krubban i vår julkrubba. Det är dags nu! Vi hör till dem som ställer fram figurerna lite eftersom och den tomma krubban brukar höra till det som plockas fram ganska snabbt.

Jag har funderat på tomheten. Tomhet kräver mod. Den testar vår smärttröskel, och förmåga att vänta ut tomheten. Tomhet kräver den massiva styrkan att dröja kvar i det där att inte veta. Tomhet är ensamhet.

Och allt det här skrämmer, så pass mycket att vi helst sopar undan det tomma skedet. Men i ivern att fylla ut, fylla upp med ljud, tankar, händelser … och allt oftare: fylla ut med saker, mister vi kanske också undret och det faktum att tomheten har en funktion. För det tror jag nämligen.

”Snart, om en liten tid”. Så börjar ett av textavsnitten i en av adventstidens bibeltexter ur Jesaja 29. Resten av texten handlar om allt det underbara. Där de döva hör texterna som läses ur bokrullen. Och de blindas ögon befrias från dunkel och mörker. Men jag fastnar i den där inledningen.

 ”Snart, om en liten tid”. För det är där vi är. Om aldrig så liten är den satsen också beskrivningen på något som kan kännas både som en evighet och en avgrund.

Hur ska vi lära oss att leva med väntan?

För många år sen var en av mina närmaste svårt sjuk. Den här tiden på året är ofta en svart tid, och den julen var min svartaste hittills.

Jag var mammaledig då och skrev ganska mycket, för överlevnads skull. Bland pappren från den tiden hittar jag Guds vaggsång — text för Vinterståndare. Ni känner väl till dem? De torra växterna som sticker upp ur snön som symboler på något som gått i frö och tömts, brunnit i kölden och mumifierats.

Den tiden ville jag säga: ”Det blir bra”. Det är också möjligt att jag sa det. Och det underbara var att det blev bra.

Men i ensamheten tillsammans med min egen text kunde jag inte säga det. För jag visste inte hur det skulle bli, jag visste inte om det skulle bli bra. Det jag kunde säga räckte bara till det enda jag vågade hoppas och där det lilla ordet ”bra” inte rymdes före punkten: Det blir … nog.

 

Låt mig backa ännu ett steg. Ett stort steg. Det största man kan ta. Till begynnelsen — Bibelns första blad i 1 Mos.

Vers 1 I begynnelsen var jorden öde och tom och djupet täcktes av mörker.

Vers 2 Då skapade Gud himmel och jord. En gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sa ”Ljus bli till”.

Jag lurar er! Så står det inte. Så hade det stått om en redaktör — som jag — gått över texten med rödpennan. Där hade jag skiftat om satserna till den mer logiska ordningsföljden ovan. Nej, som många av er säkert vet är ordningsföljden den omvända.

Tomheten finns med i Guds skapelseplan, inte utanför. Den är med, inte bara ”före” i Guds eget mönster. I det kosmiska skeendet. I våra liv.

Och med den tankegången är jag tillbaka där jag började. Den tomma krubban är mitt jag, som jag bäddar med allt det jag har och är, inte har och inte är. Kom. Fyll mig.

 

May Wikström

1 Kommentar

KOMMENTARER

Lars Erik Wall
Hej. Förlåt...men vad menar du egentligen.....skulle detta leda till betraktelse och eftertänksamhet av något slag ? Jag blir bara förvirrad ! Tyvärr