Från soffan där jag låg hörde jag några släpande fotsteg i riktning mot mig. Jag bläddrade förstrött i ett gammalt nummer av Sändaren. I ögonvrån såg jag när vår ena dotter satte sig ner i fåtöljen bredvid mig och stirrade på mig som om hon hade något viktigt hon ville prata om. Jag släppte tidningen, redo att lyssna till henne.
”Mamma,” började hon trevande, ”imorgon fyller ju du år. Vi har ju köpt en del paket till dig. Och jag har tänkt på om du inte skulle gilla paketen. I så fall har jag en plan B!” ”Oj, va spännande det låter, fast jag tror att jag kommer bli jätteglad för presenterna.”, svarade jag lättsamt. ”Jo, jag tänkte,” fortsatte hon nu lite stoltare i rösten, ”att pappa skulle hyra ett flygplan med en vimpel efter, som flyger över badstranden på sommaren då det är helt smockat med folk. På banderollen skulle det stå: ’Jag älskar dig Sara!’” ”Genialiskt!” utbrast jag när hon raskt försvann iväg.
Endast fantasin sätter gränser, tänkte jag. Hur kunde hon veta, att mitt romantiska ’tonårsjag’ drömde om en kärleksförklaring efter ett propellerplan från min älskade?
Plan A tillsammans med frukostbrickan fick jag på sängen morgonen därpå av våra morgontrötta tonårsdöttrar och livskamraten. I ett av paketen låg en kvadratdecimeter stor plåtskylt med orden: ”Hotel Mama Open 24 h” och en liten plåtask med små, vita mintpastiller i. På det vita locket stod i rosa text: ”Number 1 MUM, the one & only” Mitt hjärta blev alldeles varmt och snabbt blinkade jag bort en tår.
Ute regnar det småspik. Löven på vår rönn utanför köksfönstret skiftar i rött. Det är tyst i huset. Ett olöst sudoku från dagens lokaltidning ligger framme. I skenet av blockljusen värmer jag mina händer runt kaffemuggen. Plåtskylten från döttrarna har jag hängt upp på kylskåpet. Jag ser den perfekt från min plats vid köksbordet och ler när jag tänker på Plan B. Soliga minnen från sommaren dyker upp i huvudet. Men också ett minne jag helst hade velat vara utan. Det, som bar med sig alldeles för många tårar och för mycket oro.
Vi hade under dagen fixat i ordning baksidans utehäng. Det doftade nytänd grill, på trädäcket stod nyplanterade pelargonier, parasollet var redo för soliga stunder. Plötsligt, mitt i idyllen och bland alla förväntningar inför sommaren, hände något som omkullkastade allt. Ambulanssirener och sjukhusvård. Min redan begränsade och sparsmakade tillvaro fick sig ytterligare en smäll. I flera dagar gick jag omkring som en välanvänd, urvriden disktrasa. Det var då som en församlingsmedlem spände ögonen i mig och sa: ”Sara, nu MÅSTE du be om hjälp. Jag förväntar mig det!”
Hon känner mig och vet hur svårt jag har för att be om hjälp men framför allt att ta emot hjälpen. Min plan A är att klara mig själv och att inte vara till belastning för någon. Att prata om min svaghet har jag inga problem med men att leva med svagheten synlig är svårare. Att låta svagheten få konsekvenser.
Min vän i församlingen hade förstås rätt. Jag hade inget val, det gick inte själv. Trevande började jag tacka ja till hjälpen. Från flera håll dök den upp på olika och oväntade sätt.
Efter vår annorlunda sommar inser jag hur mycket tråkigare det är att leva utan smak av barmhärtighet.
Min plan A saknar den finess som hjälpande händer ger. Sakta börjar det gå upp för mig att Guds fantasi har inga gränser och att han har för mig en plan B. B som i Barmhärtighet.
Sara Kamfors
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER