Någon gång hade vi säkert bestämt oss för att vi inte skull bli sådana där löjliga och bortkollrade morföräldrar som det verkade vimla av i vår bekantskapskrets

Då och då och till och från under resans lopp har jag haft anledning eller behov av att förkroppsliga Gud på något sätt. En gammal gubbe med vitt hipsterskägg har aldrig riktigt landat i mig, däremot har min tunna och lågmälda mormor lagt beslag på större delen av min gudsbild. I alla tider, tror jag. Lågmäld och närvarande. Trogen och tillfreds. En intrikat och underbar kombination av dofter —  malkulor, nivea och lavendel. Springet mellan spisen, skafferiet och köksbordet. All tid i världen. Vi lekte en lek som jag inte längre minns hur den gick till eller vad den gick ut på  — Kampa till Stockholm —  som mormor lät mig vinna varenda gång och så bottenröran till mjölkchokladen som jag fick ta en generös tesked av innan den varma mjölken slogs på, grädde, kakao och strösocker som krasade mellan tänderna. Snacka om paradis.

Lördagsgodis och Fredagsmys var inte uppfunnet på den tiden. Det var sötsaker och mys hela veckan hos mormor. Jag växte upp (och ut) i hennes kök. Bättre kunde man inte ha det. Himmelriket låg på Skolvägen 9 i Ankarsrum. Gud kunde inte ha en bättre förebild än mormor. Och vise versa.

Nu har det gått två generationer och man sitter där själv med ett årsgammalt barnbarn vid köksbordet. Nästan hela sommaren har hon tillbringat med sina morföräldrar på Gotland. Vi har nog aldrig pratat så lite som den här sommaren. Mest har vi suttit, begrundat och förstummats av ett barnbarn som mest av allt verkar älska oliver och gräddfil.

Vi kallar henne Tigerkakan —  hälften vanilj och hälften choklad. Hennes pappa är från Indien och mamma är rågblond. Som alla barnbarn är hon självklart den vackraste, roligaste och mest begåvade unge som finns. Vår uppmärksamhet på varenda liten detalj i hennes vardag vet inga gränser. Inte heller vår fullständigt kompromisslösa välvilja att ständigt vara henne till lags.

Någon gång hade vi säkert bestämt oss för att vi inte skull bli sådana där löjliga och bortkollrade morföräldrar som det verkade vimla av i vår bekantskapskrets. Nu är vi där ... fullt ut. Av de 1  487 bilder jag har i min mobil är 1 486 på det lilla underverket. Skärmsläckaren på min dator följer hennes utveckling från vecka till vecka.

Min egen barndom väller över mig och jag funderar på att hon kommer att referera till mig på samma sätt som jag genom livet refererat till mormor när jag tänker mig Gud. Troligen inte. Det verkar finnas en inbyggd och gudomlig doft av malkulor, nivea och lavendel som bara mormödrar äger och kan förmedla. Jag rakar av mig skägget och klättrar ner från molnet. Jag kapitulerar.

Halva juni har gått och hela juli med Tigerkakan i centrum. Jag skäms lite för att säga det, men i den här fasen i livet kanske det inte är helt fel att flytta referensramarna något. Mormor får ursäkta. Hon har haft positionen så länge att det troligen är ok att hon får abdikera. Kanske är det så att det är sinnebilden av Gud som firat semester här hos oss. Med gräddfil i håret, händerna fulla av oliver, blöjan på sned sitter hon där …  småpratar på ett språk bara hon förstår och lockar fram det allra bästa hos en gammal morfar som jag. Att mormor en gång tänkte så om mig tar jag däremot bestämt för ogivet.