Några skrev rakt ut: Jag kan inte lita på en sådan som aldrig har varit full.

Segerherren i det finska riksdagsvalet hette Juha Sipilä, centerpartiets ordförande. Redan under slutspurten inför valet tycktes hans seger rätt given. Det fick finländarna att nyfiket vilja glänta på dörren hos sin sannolika framtida statsminister.

Juha Sipilä stegade rakt in i strålkastarljuset, när han som ny riksdagsledamot valdes till vice ordförande för partiets riksdagsgrupp. Ett år senare, sommaren 2012, valdes han till ny partiledare. Hans bakgrund som framgångsrik diplomingenjör och företagaren som stretade ihop en miljonförmögenhet väckte intresse och gavs plus i kanten. En selfmade-man kändes rätt i Finlands tuffa ekonomiska läge.

 

Men vissa detaljer väckte förvåning och rentav en viss oro. Som den till synes oskyldiga frågan under den allra hetaste valyran: ”När var du senast berusad?”. Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki behövde knappt ens svara på den – hans skandalomsusade OS-firande i Sotji, där han somnat under en bronsfest, fick finländarna att skämmas och dra på mun. Och sedan förlåta.

Däremot stelnade leendena över Juha Sipiläs oväntade svar.

”Aldrig.”Vafalls? Vaddå aldrig?

Jag är urtrött på klichéerna om fulla finnar. Det finns också andra sanningar. Men i diskussionen om Sipiläs alkoholvanor är det svårt att värja sig från tanken att finnen själv har internaliserat fördomen.

 

En riktigt finne super. Inte alkoholistsuper. Men en fylla då och då är okej.

Däremot var det uppenbart inte okej med en aldrig-fylla. Juha Sipilä bröt mot ett socialt tabu med besked. Diskussionerna gick snart heta på sociala medier. Karln måste ju helt enkelt ljuga. Alternativt var det något fel på honom.

Några skrev rakt ut: Jag kan inte lita på en sådan som aldrig har varit full. Så damp följande bomb ner. Han var dessutom troende. Statsministeradepten hade rötterna i den starka laestadianska väckelserörelse som regerar i norr. De som står utanför den ser de barnrika familjerna, konservativa värderingarna, skandalerna och tragedierna när osund tystnad kombinerats med förvriden sexualitet. De som står ett steg närmare, eller innanför, ser samfundets omsorg om individen, betoningen av förlåtelsens kraft, värderingen av familjen och generositeten framom individualismen och konsumismen.

Än råder det smekmånad för herr Sipilä. Men det är högst troligt att han någon vacker dag ännu får sota för sin religiösa hemvist. Definitivt kommer han att ha ögonen på sig när det gäller skolfrågor och religion, stat och religion eller etik och religion. Osökt går tankarna till debatten kring Alice Bah Kuhnke.

 

Den nordiska paranoian inför troende, och specifikt troende kristna, är en märklig sjuka. Den aktiverar mekanismer som åsidosätter den tolerans och åsiktsfrihet vi har kämpat oss till genom historien. Kristendomen gör de nordbor som borde känna dess goda och dåliga sidor bäst av alla alldeles stela av skräck. 

En statsman som är troende och nykter har därför en hel del att övervinna.