När maskrosungar börjar blomma finns det ingen hejd på kraften de har.

När jag efter de vackraste vyerna i min underbara semester denna sommar hamnade i ett ghetto i utkanten av den stora staden, insåg jag, att jag hade glömt det svåra. Jag skulle sova på ett hotell nära flygplatsen för ett tidigt morgonflyg, och promenerade till snabbköpet i området. Vissa kanske hävdar att man får glömma det svåra när man har semester. Men synen av dem som satt där i den grå betongen, bortom de blommande trädgårdarna, bortom de rena kullerstenarna i den gamla staden med pittoreska caféer, påminde mig om orättvisorna i vår värld. Maktlösheten i mig vaknade.

Alla gör en resa genom sitt liv. En del gör en lång, över gränser av land eller klass. Där vissa går med självklara steg, är andra förnekade redan i ögonblicket de blir till. Av den egna familjen, av världen. Att förnekas av den som själv förnekats ger en svår början att fortsätta ur. Varv efter varv går det runt, går vidare, verkar inte förändras. Intet nytt under solen. Så många möjliga nobelpristagare som sitter och tigger i Europa.

För många år sedan såg jag mina barns far i ögonen och sa: Lova att våra barn inte blir skilsmässobarn som jag. Han lovade. Några år senare var det jag som gick.

Det är lättare att göra det man kan. Då kunde jag inget annat, för normen i det liv jag visste om, var att vara ensam. Att ha det svårt som ensamstående var lättare än alternativet. I efterklokhetens obarmhärtiga ljus, är det lätt att se andra valmöjligheter.

Att få växa upp med ett rimligt mått av trygghet, av förutsägbarhet, ger en visshet inifrån som den som har ofta inte ens är medveten om. Det lugn det ger är en del av att kunna bygga ett tryggt liv åt sig själv och de sina. Fokusera på något annat än överlevnad, och inte bara leva i kaosets spår.

I dag är barnen utflyttade i egna liv och klarar sig fint, och själv har jag en högre lön än jag någonsin haft. Livet där jag rusat mellan extrapriserna i överlevnadslivets utmattande tillvaro är över. Just nu i alla fall. Det inre steget, att jag stärkt det som inte för mig var givet, är ändå den största resan i mitt liv. En resa bortom semestrar och god ekonomi. Den kunde jag inte göra ensam. Ingen kan helt ensam bli till. Varje maskrosbarn, varje mot-alla-odds-grabb, varje duktig flicka behöver minst ett vittne. Inte bara en som berömmer, en som ser det fina du har ritat. Utan någon som verkligen ser dig och i dennes blick kan du bli till, bli den du är. Men du måste själv ta stegen.

Orättvisorna finns och pågår. Duktiga maskrosungar är trots allt undantagen. Att ensam vara ansvarig för sin framgång eller undergång gör inte världen mer rättvis. Men varje mänska som reser sig upp och sträcker på sig är en värld som kan ge gott vidare. När maskrosungar börjar blomma finns det ingen hejd på kraften de har.

Från resan har jag nyshoppade kläder och den varma solen är kvar i min hud. Allt är bra nu. Ändå vet jag att jag kommer att falla i misströstan igen. Jag gör det då och då, och tänker: Får jag ha det så här bra? När så många inte har. Men vittnet som numera bor inuti mig säger: Ja. Du får ha det bra. Men den som har får inte glömma den som inte har. Att vara någons vittne; någons hjälpande hand. Det är också en resa.