Min hemliga Youtubepassion

Där står en människa, kanske för första gången i sitt liv, på en stor scen och är hur nervös som helst. Men så börjar hon sjunga, och efter bara några takter kommer de första applåderna. Och efter en halv minut står publiken upp och jublar. En ny talang har blivit upptäckt. I bästa fall har en ny stjärna fötts.

När jag ser sådana klipp sitter jag ofta  ­­tårar i ögonen och ett leende på ­läpparna. Jag blir så innerligt glad och tänker på hur ­fantastiskt det är att personen vågade bryta med sin egen blyghet och rädsla. Kanske också sin egen känsla av otillräcklighet och oförmåga, och nu får komma ut och glädja ­andra.

De här klippen hade jag ofta i tankarna när jag nyligen skrev en bok om längtan och kallelse. Om en människa hittar sin gåva och sin kallelse står sällan hundratals människor upp och ropar av hän­förelse. Men jag ser framför mig hur Guds änglar hoppar av glädje medan de jublar och applåderar.

Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt frågor om kallelse till diakon och pastor. Men tro inte att jag menar bara sådana kyrkliga uppgifter när jag skriver om kallelse. Nyligen hörde jag om en yngre släkting som efter år av trevande och arbetssökande hittat ett arbete och arbetskamrater som han trivs med, och där han fått blomma ut och komma till sin rätt.

Jag har sett samma sak på nära håll, i min egen familj, och vet hur en ung människa kan frigöras och förvandlas när hon hittar sina gåvor och sin uppgift i livet.

Ibland möter man människor som passar oerhört bra i sina yrken. Jag tänker på en sjuksköterska som vid ett tillfälle tog hand om all min oro och ängslan. Till slut var jag bara tvungen att säga: Du har verkligen hamnat rätt! J

Jag tänker också på en bilmekaniker som vet att jag inte kan ett dugg om bilar men som kan förklara så pedagogiskt och förtroendeingivande så man nästan blir glad när bilen emellanåt behöver lagas. Och jag tänker på en kontors­anställd som ser människan bortom blanketterna och gärna ringer en gång extra för att försäkra sig om att det inte blivit något missförstånd.

Men att hamna rätt i sin kallelse handlar inte bara om yrke. Hos vissa kan yrket vara mindre ­väsentligt, medan uppgiften som tonårsledare
eller missionsansvarig i kyrkan upplevs som den egentliga kallelsen. Mina år som lärare i regionernas lekmannautbildningar känns som något av det mest väsentliga i mitt liv. Ibland handlade det om att en församlingsordförande eller vice församlingsföreståndare insåg att uppgifterna faktiskt var en kallelse, och inte bara något man övertalats till av en valberedning. Vid andra tillfällen kan någon ha förstått att ens kallelse just nu är att ta hand om en äldre släkting eller ett barn med funktionsnedsättning. Detta är Guds vilja – detta är en kallelse!

Att få följa en människa och se när hon hittar sina gåvor och sin uppgift är något av det finaste som finns. Inte konstigt att vissa ”Talangklipp” på nätet har visats miljontals gånger. Jag tittar ­vidare och gråter en skvätt till.

Rune W Dahlén