Och än en gång fick jag bekräftat att man ofta känner på sig vilken väg man ska gå

Solnedgången över Luleälven var kännbart vacker. Jag kunde inte se mig mätt och skulle ha velat inhalera den. Denna tidiga januaridag hade solen nätt och jämnt hunnit upp över horisonten när den vände nedåt igen. ”Stackars er i norr som har så mörka vintrar”, säger somliga. ”Inte då, vi har ju den vita snön”, kontrar jag. Nå, min jullediga familj njöt av det vackraste, varmaste gulorangerosa medan vi gick på älven mitt i Gammelstad. Vi var ute i precis rätt tid, och inte bara för solens skull. 

En generös pensionär håller oss Gammelstadsbor med promenadväg och skidspår runt en holme där älven är som bredast. Han har tillverkat ett skotersläp som packar snön så att vi får en ”gata” att promenera på, och skidspår att åka i. Hans insats påverkar välmåendet för många människor varje vinter. Jag var förkyld och borde kanske ha avstått promenaden, men då hade jag inte mött kvinnan. 

   

Jag känner henne sedan barnens dagistid och vi har bytt en del ord under årens lopp, men mest bara hälsat när vi stött ihop på våra promenader. Ofta längs eller på älven, förresten. Nu möttes vi på isgatan och började småprata, och jag följde min ingivelse: att på hemvägen välja kvinnans sällskap framför familjens. Jag vet inte hur det sedan kom sig att samtalet tog den väg det tog, men jag vet att det påverkade oss båda. 

   ”Men vilket fantastiskt samtal vi har haft!”, utbrast hon hänfört när våra vägar skulle skiljas. ”Jag har fått så mycket att tänka på och fundera över, så otroligt givande!” 

   Hennes reaktion visade att samtalet betytt mer för henne än jag kunnat ana. Och mig gav hon, helt ovetande, en viktig ledtråd till ett framtida beslut. Så jag var glad över tajmingen denna dag, det var jag. Och än en gång fick jag bekräftat att man ofta känner på sig vilken väg man ska gå. 

 

En annan dag, storhandling på Ica Maxi, orken tryter. En bekant dyker upp med ett brett leende och en varm kram. Mellan tvålar och schampon delar vi livet för en stund, hans och mitt. Vi är ärliga och går bortom ”Det är bara bra”. Ändå blir jag förvånad när han, efter att ha gett mig en kort resumé av en resa till Assisi, tar av sig det träkors han burit sedan dess och vill hänga det runt min hals. 

   ”Jag har burit det för att få frid, och nu vill jag ge det till dig”, säger han. 

 

Min första reaktion är förvåning, jag har väl inte uttryckt fridsbrist? Nästa reaktion är att han inte får ge bort sin frid, han behöver den! Han märker det och tillägger: ”Men du får lova mig, att den dag du känner att du inte längre behöver det eller möter en människa som behöver det mer, så ger du det vidare.”

   Den gåvan kan jag ta emot, frid att ge vidare. 

Ibland får vi ge och ibland får vi ta emot, ofta i en blandning, och själv går jag nyfiket vidare mot nya oplanerade, men förunderligt regisserade, möten.