Nya DVD stod det på skylten bredvid kassan på macken. Jag skulle just betala när jag fick syn på Prisoners och snabbt bestämde mig för att köpa den.
Visst var det den filmen som kultur-tv hade prisat härom kvällen? ”Makalöst spännande thriller”, enligt Aftonbladet och flera Oscarsnomineringar om jag mindes rätt. Jake Gyllenhaal från Brokeback Mountain i huvudrollen och samme ”kanadensiske mästerregissör” (Denis Villesneuve) som gjorde Nawals hemlighet. Nej, det kan inte bli fel …
Så satt vi där i stugan en helgdagskväll och satte på videon. Prisoners börjar med Thanksgivingmiddag med grannarna på en amerikansk förortsgata. Två små 9-åriga flickor blir lite rastlösa och springer ut och leker i höstkvällen. Men vart tog de vägen? Vad gjorde den okända husbilen på deras gata? Föräldrarna letar desperat bland husen och buskagen, i källare och på vindar. Vart har deras flickor tagit vägen?
För varje timme avtar hoppet om att finna barnen vid liv. En av papporna kan inte tygla sin förtvivlan. Han kidnappar en misstänkt utvecklingsstörd pojke och misshandlar honom dagar i sträck för att tvinga fram information. Men utan resultat. Regnet öser ned och vanmakten griper omkring sig. Två och en halv timme senare får gåtan sin lösning och fram träder bilden av hatet och hämnden som destruktionens förvridna motiv. Tack och lov var slutet var inte ”direkt olyckligt” konstaterar vi och andas ut.
Men efter en stund kommer ändå reaktionen som en rekyl. Hur kan vi låta oss underhållas på det här sättet? Varför vill vi ens se en film om ett misstänkt barnarov? Konsumera en förälders värsta mardröm som förströelse? Hur välgjord filmen än är i teknisk mening (den fick en Oscar för bästa fotografi) så är den en förfärlig spekulation i ren och skär ondska. Deckarvåldet är dessutom en genre där ”Swedish Noir” hävdar sig väl runt om i världen både som litteratur och alltmer spekulativ film.
Är det jag som är överkänslig eller är det här ett kulturellt problem? Många ungdomar skulle nog svara att det är en generationsfråga. Ett artigt sätt att säga att det är jag som är ovan medan de har ”sett allt” och blivit härdade. Må så vara men frågan kvarstår: Är det normalt att vara så besatt av människans mörker som den kommersiella deckarlitteraturen och filmen är i dag? Vad händer med det mänskliga i oss om vi hela tiden tänjer på gränserna för vad som kan sägas, göras och visas?
Det går inte att blunda för att försvaren mot ondskan bryts ned och att det sker en normalisering av våldets alltmer groteska uttryck. Var ligger då ansvaret? Jag tror inte att det är någon mening att skylla på marknaden för den bygger inte sitt kraftspel på moral. Då återstår bara vi själva och vår förmåga att tänka och handla som ansvariga subjekt i underhållningsutbudets ”nya sköna värld”. Att tänka en vända till i kassakön på macken och tacka nej till frestelsen som vill förströ oss med det onda.
KOMMENTARER