Och inte ens i gränsdragningarnas Jerusalem kan någon dra några skarpa gränser mellan judiska, muslimska eller kristna friterade kikärtsbollar. Alla älskar dem.

Persiljan ville sig inte i år. November är här, med grådagar och regn, och odlingslottens grönsaksland vilar välförtjänt under täcken av löv. Dags alltså för säsongsbokslut. Nej, det låter alltför ekonomiskt. Men man tänker gärna tillbaka. Minns alla de squash vi bar hem i juli. Alla fina västeråsgurkor som med sin mängd överaskade oss vid varje besök i augusti. För att inte tala om de gröna och gula ärtorna som bara kom och kom och kom långt in i september.

Jag är ingen erfaren odlare. Och i sanningens namn är det hustrun som är familjens entusiast. Men lottens olika odlingsbäddar, några i små pallkragar, andra kanske tiotal kvadratmeter, har väckt tankar och känslor som överraskat.

När jag under försommaren petade ner sättpotatisen gick tankarna till Nils och Karolina, torpare i Borensbergstrakten för sådär 150 år sedan och min mors morföräldrar. Så viktig potatisen måste varit för dem och alla andra småbönder som var mina förfäder. Att den skulle gro och växa och räcka hela vintern.  Själv njuter jag nu nyupptagen potatis under några veckor på sensommaren, för att under resten av året bekvämt handla den i affären. Men varje ny potatispåse jag köper blir som en hälsning från den sommar som kommer. Krav-odlad, naturligtvis. Aldrig att jag skulle sprida kemiska ogräsmedel på vår lott.

Jordärtskockor, rotselleri och mangold, både röd och gul, gick bra. Rödbetor och polkabetor blev fina. Och pac choi kan vi skörda än. Men persiljan tog sig inte. Några enstaka stjälkar, just bara så att man kunde knipsa av några blad och lägga på tungan. Inte mycket för världen, eller ens för köket. Men ändå, vilken smakupplevelse! Persilja förflyttar mig alltid långt bort, inte bakåt i tiden, utan ut i världen, gärna till Jerusalem där jag ätit vad som kanske är min favoriträtt alla kategorier: tabboleh.

En sallad gjord på persilja, mynta, finhackad tomat, citron, pressad vitlök och lite bulgur. Åtminstone i grundreceptet. Variationerna är naturligtvis oändliga. Jag har älskat den länge och älskar den ännu mer sedan jag upptäckte kokboken med just namnet Jerusalem, sammanställd av den israeliske kocken och författaren Yotam Otto-lengi och hans palestinske kollega Sami Tamimi.

De två grabbarna växte båda upp i Jerusalem, ovetandes om varandra. Yotam i dess västra judiska del, Sami i dess östra arabiska. 30 år senare stötte de ihop i London, upptäckte sin ömsesidiga kärlek till mat, sitt gemensamma men åtskilda förflutna, och bestämde sig för att arbeta ihop. Nu driver de ett litet matimperium i London, och alla som hör historien tänker — Yes, peace is possible!

Mat är politik. Definitivt. Men smak är passion. Och inte ens i gränsdragningarnas Jerusalem kan någon dra några skarpa gränser mellan judiska, muslimska eller kristna friterade kikärtsbollar. Alla älskar dem.

Själv förflyttas jag bakåt och utåt av lite potatis och persilja, och känner välbehag.