Och plötsligt blir drömmen om att vara vacker värd att betala massor för.

Under förra årets sändning av Melodifestivalen gjorde kameran ett svep över en jublande publik med upplyfta armar. Efter detta spreds det en bild på internet på en av kvinnorna i publiken, hon hade ”flashat” sina håriga armhålor vilket fick folk på diverse forum och facebook att gå igång på hur äckligt det var. I flera medier kommenterades detta, bland annat av sexologen Malena Ivarsson vars teori kring reaktionerna var att ”en del killar tror att tjejer inte har hår under armarna. Så långt har ansandet gått att de inte förstår att kvinnor kan ha hår under armarna.” Det har hon nog rätt i, och jag tror att många tjejer inte heller vet att kvinnor har hår under armarna. Eller jo, det är klart att man i puberteten märker att det växer hår i armhålorna, men med reaktionen att det inte borde finnas där. Att håret är något äckligt som inte passar en fräsch, modern kropp.

I min ungdom reflekterade jag inte över om jag skulle raka mig under armarna eller ej — det var helt självklart att håret skulle bort. Och varför kände jag så? Jo, alla vackra kvinnor, de jag sett i magasinen, på badstranden, på reklampelare — de hade helt enkelt inte hår någon stans förutom på huvudet och det formade min bild av Kvinnan.

För över 60 år sedan skrev Simone de Beauvoir i boken Det andra könet ”man föds inte till kvinna, man blir det.” Så var det då, och trots att mycket har hänt när det kommer till jämställdhet så är det tyvärr fortfarande på samma sätt. Och hår-förväntningar ställs i allt större utsträckning på män också.

Naomi Klein skriver i No Logo om hur vd:n på ett stort rakhyvelföretag jublade när järnridån föll och de kunde marknadsföra rakhyvlar för kvinnor även i forna Sovjet — där fanns det nämligen miljontals kvinnor som ännu inte visste att de behöver raka benen. Vadå behöver? För mig gör den historien det så tydligt att det handlar om pengar. Jag kan inte komma på en enda anledning till att tjejer och killar ska tro att kvinnor inte har hårväxt under armarna, eller på benen, förutom den att det finns pengar att tjäna på en sådan norm. I boken Lyckliga i alla sina dagar, skriver Nina Björk att hon upptäckt att hennes blick, i detta fallet på hennes hem, har formats av att ”ständigt anropas som konsument”. När bilder på nyrenoverade kök fastnat på näthinnan tillräckligt många gånger så har hennes blick slipats till att bli missnöjd med sitt kök och materiella drömmar om renovering föds. Det samma gäller kroppen. När vi ständigt exponeras för ensidiga bilder av kroppen så slipas vår blick att se skavanker hos oss och andra. Och plötsligt blir drömmen om att vara vacker värd att betala massor för.

Känns tanken på håriga kvinnoarmhålor äcklig? Då tänker jag att det visar att det system vi lever i, alla tusentals bilder och budskap vi möts av dagligen, har lyckats få med dig på tåget. Precis som det har lyckats få med mig.