Hur stor är du? Vår gula hankatt– ”frass” som det heter i flera finlandssvenska dialekter – har vårkänslor trots att han är kastrerad. De har inlett honom i frestelsen att ge sig på dem som är större än han, med den påföljd att han fått ett djupt klössår som infekterats så pass illa att vi fick gå till veterinären.
Nu går han hemma, rakad och snittad i ena kinden och tittar sorgset ut genom fönstret. Ut får han inte gå nämligen.
Värst är ändå tratten. För att han inte ska klösa upp såret i kinden är han tvungen att bära en skyddskrage av plast runt nacken. Vårt uppriktiga medlidande blandas ställvis med illa dold munterhet. ”Nyfiken i en strut” och ”dumstrut” är ett par av lustigheterna som seglat genom luften hemma. Självförvållat är ju kattens lid-ande trots allt!
Struten dänger i överallt. Stackarn smäll-er i dörrkarmar, väggar och stolsben. Han har svårt att taxera var han kommer igenom och hur stort utrymme hans huvud kräver nuförtiden.
På jobbet spinner vi vidare kring det här med kroppsuppfattning. En kollega har läst någonstans att de allra flesta bär på en felaktig bild av sin storlek i förhållande till andra. Men det har också en betydelse vem det är som ser på en – och deras bedömning kan också variera. Själv fick jag höra att min storasyster beskrivit mig som ”liten” när jag skulle träffa henne och hennes kolleger på stan häromveckan. När jag dök upp uttryckte de sin förvåning. Vid det här laget är jag minst lika lång som hon, kanske rentav ett par centimeter längre. Men jag är ”lillasyster” om än fyrtioplus.
Mina tankar går vidare från kroppen till själen och anden. Hur stor plats tar min andliga habitus? Är den som tratten som smäller i överallt? Eller är den svältfödd och outvecklad?
Jag tror att den moderna människan snarare är benägen att hålla den här delen av sin person undanskymd. I de tidevarv när vi svänger oss med begrepp som socialt självmord är det ingen som frivilligt vill skrapa i det allra minsta med risken att begå just ett sånt. Vi tonar ner och tonar bort. Det är väl ingen tillfällighet att ordet ”from” gått från att ha en positiv laddning till att snarast vara snudd på nedsättande?
Jag tror att trattmänskorna är få och att försiktigheten har gjort att det finns en stor längtan efter dem som verkligen vuxit i sin fulla längd andligt och själsligt, människor som dessutom utan rädsla underhåller den delen av sin fysik och inspirerar oss att göra likadant. De är en bristvara och därför lyser de så tydligt när vi hittar dem.
En tillfällighet att lyssnarna valde Tomas Sjödin till årets vinterpratare i P1? Nej, jag tror inte det. En tillfällighet att Peter Halldorf samlar ivriga lyssnare över samfundsgränserna också på den här sidan Bottniska viken? Och internationellt sett: en slump att emeritusbiskopen Desmond Tutu väcker sådan respekt i de flesta läger? Knappast.
Jag drömmer inte om att bli någon stor andlig ledare. Men jag önskar faktiskt att jag – att vi alla – vågade växa i vår egen storlek. Att vi börjar med att bejaka den hunger som leder till växt.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR