Piska fel metod för integration

I personliga möten och i våra grupper i sociala medier får jag dagligen höra de mest hjärtskärande historier om människor som förlorat allt. Inte bara familj och tillhörigheter utan som nu allt mer strippas även på sitt hopp. Unga människor som har jobb, lägenhet och en nyfödd bebis som får familjen splittrad för att en förälder inte får förnyat uppehållstillstånd eller barn som fötts i Sverige och levt hela sitt liv här som skickas till ett land där ibland inte ens familjen har varit. Men problemen handlar inte bara om att människor som har sitt liv här, och som i praktiken blivit svenskar, inte får stanna. Nej, problemet är också att förutsättningarna för att bli en helt vanlig samhällsmedborgare för nya innevånare hela tiden minskar.

Efter den massiva solidaritetsvågen 2015 infördes en tillfällig lag, som med sina tillfälliga uppehållstillstånd och stora svårigheter att få leva med sin familj, har orsakat omfattande problem för många människor jag möter. Men nyligen la en parlamentarisk kommitté, efter ett långt och omfattande arbete, fram sitt förslag till framtidens asylpolitik. Förslag som hade kunnat bidra till att bryta den trend med allt högre grad av psykisk ohälsa och lidande bland människor som sökt skydd i vårt land. Som vi i rörelsen anat, och varnade för när den ”tillfälliga” lagen infördes, innebär kommitténs förslag tvärtom att problemen i den tillfälliga asyllagen permanentas. Ambitionsnivån för Sveriges roll som försvarare av människovärdet i en ansträngd tid i världen sänks. Vi ska tydligen inte längre vara den humanitära stormakt vi så länge sett oss som. Och det skär i hjärtat.

Att minska asylmottagandet till varje pris hamnade nämligen i topp på kommitténs dagordning, där integration används som ett av huvudargumenten. Det är bra med integration. Nya svenskar måste ges konkreta förutsättningar för att snabbt komma in i samhället, och politiken är huvudansvarig för detta, men vem kan starta ett nytt liv utan sin familj? Utan att veta att familjen är trygg? Och hur kan de partier, som allra mest brukar prata om värdet av familjen, ha varit de allra j-vligaste i att driva på för att fortsätta splittra familjer?

Det finns ingenting som tyder på att ett minskat antal flyktingar i Sverige i sig skulle förbättra integrationen. Däremot finns det tydliga bevis på att familjefientlig politik inte gör det.

Även åtstramningarna i möjligheterna till permanent uppehållstillstånd är brutala. De krav på redan fixad försörjning, språkkunskaper och tester av samhällskunskap kanske låter som integrationsåtgärder. Men vi som möter dessa människor vet att det fungerar precis tvärtom. Otryggheten i att inte uppleva sig som välkommen och i att inte veta om man har en framtid i landet driver inte människor att lära sig ett språk. Piskor fungerar inte så på människor.

En lyckad integration är tvärtom helt beroende av att nya svenskar känner sig välkomna, både av staten och av oss medmänniskor. Många av oss som privatpersoner, våra kyrkor och andra organisationer gör ovärderliga insatser, men staten sätter ramarna. Att som så många av dem som finns i våra verksamheter hela tiden sväva i ovisshet är fullständigt förödande. De sår som många bär på från krig och övergrepp som borde förbättras när en människa kommit till tryggheten i Sverige förvärras i asylprocessen, och det riskerar att förvärras ytterligare. Människor förvägras den trygghet i vardagen som krävs för att läka och bygga upp något nytt.

Vi som möter de människor som drabbas, vi som följer en bibel som är kristallklar i hur flyktingar ska behandlas och vi som följer en Gud som själv var flykting, vi måste kräva det av våra politiker. Och vi ska säga till dem att sannerligen, vad ni gör för någon av dessa minsta som är våra syskon, det gör ni för oss.

ANNA ARDIN