Britta Hermansson reser gärna när hon kan fördjupa sig i starka predikningar som den som norske stortingsprästen Per Arne Dahl har skrivit i en tidning hon hittar på tåget.
Söndag är ofta en resdag. För mig och många andra. Jag är på väg hem medan många ska bort. Fredagar brukar det vara tvärtom. Jag ska bort och andra hem. Så är det att ha en resande tjänst där uppdraget i mitt fall handlar om att besöka kyrkor, kapell och bönhus runt om i Sverige. Efter gudstjänst på söndag förmiddag är det dags att kliva på tåget igen. När jag går igenom tågvagnen för att leta upp min plats brukar jag nyfiket snegla på vad andra ser på sina datorers flimrande skärmar eller vilka tidningar som läses. Jag är nyfiken på mina medresenärers vanor. Så håller jag andan ett ögonblick när det sprakar till i högtalaren och en röst säger: ”ett meddelande till alla resenärer; på grund av …” åh, nej. Suck och stön. Inte nu igen! En gemensam och utdragen suck från alla som inte har egna hörlurar och missar signalfel, nedrivna kontaktledningar, bussar som väntar och hoppas det inte ska ställa till för mycket problem för er som ska byta till … och så vidare.
Söndagen den 22 april var helt annorlunda. Själv har jag i gryningen via nätet sett och snabbt skummat igenom en artikel jag vill få fatt på. Den finns i en tidning på tåget. Visserligen är det en nedriven kontaktledning, förseningar och bussar som inte väntar, men det spelar mindre roll. Så gott som alla läser en kvällstidnings debattsida. I alla fall många. På väg ut till en buss som inte har kommit plockar jag åt mig en tidning som är över. Läser och inser att ingen kontaktledning i världen kan konkurrera om uppmärksamheten.
Jag har nyss predikat över texten om den gode herden, vad vi släpper in och hur vi öppnar våra liv för andra. I gudstjänstens förbön har vi ropat till Herren om ledarskap som goda exempel över hela vår värld, i konfliktsituationer och in i det egna samhället. Så läser jag artikeln skriven av Per Arne Dahl, präst i Norges storting och Oslo domkyrka.
Det är en av de starkaste predikningar jag tagit del av hittills i livet. Här kliver det fram en ledare som öppnar grinden och går in och ut och finner bete. Mat till en värld och ett samhälle där kyrkans röst är : Kyrie Eleison, Herre, förbarma dig! Men han talar högre än mig, vackrare och tydligare. Och jag blir så tacksam mitt i allt det förfärliga. Jag känner igen rösten och vill följa ”ut i en värld där stora faror väntar”, som vi sjunger i en psalm.
En vecka in i den stora och förfärligt svåra rättegången i Oslo börjar Per Arne Dahl sin artikel om de svåraste frågorna, den kristna kyrkan och vägen till försoning: ”Det är söndag, efter en vecka som har varit annorlunda än alla andra veckor i Norge… och vidare: ”Som präster, diakoner och medhjälpare har vi också en viktig uppgift att hålla hoppet uppe när det mesta bryter samman”.
Som resenär genom detta liv kan vi få vara med i ropet: Kyrie Eleison! Måtte det prägla en historisk kyrkokonferens och sändningen ut i världen.¶
KOMMENTARER