Sörjer att vi tappat Gud i språket

Det blev en fin kväll trots det kritiska läget. Ingen visste om det skulle vara den sista gången de sågs. Samtidigt fanns det något som skavde. Kompisarna sade: ”Jag hoppas det blir bra”, ”Jag tänker på dig”. Men ingen sade: ”Jag ska be för dig”, eller: ”Vad som än händer så vilar du i Guds kärlek”. När tron behövdes som mest tycktes den vara som bortglömd. Åtminstone var det ingen som uttryckte den. 

Det är onödigt att romantisera över tillvaron innan sekulariseringen tog fart på 1900-talet, men detta kan jag sörja: att Gud försvann ur språket, att Gud slutade vara en naturlig del av mellanmänskliga samtal. Och det kanske mest smärtsamma, att det också drabbade oss som tror. Ja, kanske i synnerhet oss. För trots att världen i dag är helt annorlunda än för snart 75 år sedan då den stora tro- och vetande debatten härjade som mest i Sverige, lever vi ofta som om Ingemar ­Hedenius hade rätt. 

När vi äter lunch med kollegorna på måndagen berättar vi gärna i detalj om helgens golfrunda eller svampplockning, men vi säger inte ett ord om den fantastiska (eller mediokra predikan) vi lyssnade till i söndagens gudstjänst. Vi pratar träning och delar hur tufft det är att komma i gång med löpningen efter knäskadan, men säger inte ord om hur svårt vi tycker det är att prioritera bönen, trots att vi vet att den gör oss så väl. Vi verkar tycka, för att låna ett begrepp från Expressen-debatten för något år sedan, att den kristna tron är pinsam, alternativt ointressant för några annan än oss själva.

Och här blir det ju också paradoxalt, för det är inte sant. När Svenska Dagbladet nyligen lät ett AI-verktyg analysera radioserien Sommar i P1, visade det sig att den vanligaste person eller gestalt som förekommer i programmen är ”Gud” och på andra plats ”Jesus”. Och så ser det ofta ut utanför kyrkan, intresset är stort och växande för tro och andlighet. Vem blir inte nyfiken om någon i bekantskapskretsen har mött en shaman i Peru? Hur många sysslar inte med yoga, mindfulness och kristaller för att komma till rätta med oron i själen? Vem blir inte berörd när Sebastian Stakset berättar om sin omvändelse och sitt nya liv? När partiledarna på Equmeniakyrkans Vårgårdadagar i höstas fick erbjudande om att få förbön var det ingen som sade nej, alla ville de ha del av Guds välsignelse. 

Ett fint exempel på en människa som lever ut sin tro är poeten och musikern Daniel Boyacioglu. I höstas var han en av deltagarna i TV4:s Expeditionen, serien där kändisar och halvkändisar försöker besegra ett berg i Nepal. Som tittare slogs man av var hur den kristna tron verkade vara en så integrerad och naturlig del av hans liv. Ständigt talade om Gud, naturligt och självklart, han var generös och uppmuntrande mot andra, trodde mycket själv men dömde ingen annan. När jag såg serien tänkte jag, en sådan önskar jag att jag vore.

Vi lever i en svårare tid än på länge. Många människor längtar efter tröst, efter mening, efter ”något mer”. Allt det där finns i den kristna tron och traditionen, skattkammaren är outsinlig. Så är det inte dags att vi tar små steg för att komma ut ur garderoben, komma ut som kristna? Kanske ett första steg kan vara att du nästa gång du möter någon är sjuk vågar säga: ”Jag tänker på dig, och jag ska be för dig”.