Stjärnhimlen förändrar perspektiven

Vi satt ute en sen augustikväll, ställde ut campingstugans vita plaststolar på gräset och vände blicken mot himlen.

På den blekingska landsbygden var mörkret tillräckligt för att stjärnorna skulle kunna tala med oss och deras tal var outsägligt vackert. Perseidernas meteorregn ritade glödande streck på himlen. Ofattbara rymder öppnade sig ovanför oss. Hur skulle vi svara stjärnorna? Vad kan en människa egentligen säga under stjärnhimlen?

Det är något så märkligt, nästan omöjligt att närma sig i tanken, detta att vara en levande människa i ett svindlande universum. Det är ju inte stjärnorna som är små och avlägsna, det är jag själv som är försvinnande liten och kortvarig, det är jag som är ett bloss som lyser upp en kort tid och sedan slocknar. Vad är då en människa?

Och ändå är det ju inte så vi upplever våra liv, som att vi vore små och perifera. De flesta av våra dagar lever vi inte med rymden som vår fond, utan rör oss i våra små rum och är oftast i centrum för vår egen uppmärksamhet. Det kan kännas stort nog att hantera sig själv. Förhålla sig till det alldeles vanliga. Pasta eller potatis i dag? Välja tröja. Hitta sina nycklar. Säga rätt ord. Fråga stjärnorna om när.

De små frågorna och de avgrundsdjupa bor alldeles nära varandra. Det är inte alltid man vet vad som är stort eller smått.

Stjärnhimlen får mig att sträcka mig efter ord från förr. Jag minns psalmen: När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna som du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Kung David brottas med perspektiven i sin psalm, vad är en människa egentligen? Å ena sidan så liten under stjärnorna – å andra sidan så mäktig i förhållande till annat levande. Nästan som ett gudaväsen, tänker David, som är kung och har makt över mångas liv. Men han är också poet och stjärnhimlen får honom att sträcka sig mot Gud i insikt om att platsen på tronen är tillfällig och begränsad. Jag sitter på en plaststol i Blekinge och bävar inför Gud. Ansvar och ödmjukhet är människans kall.

Den tid vi lever i ställer stora frågor om människan. Jag möter frågorna i texter och samtal. Som på trappan utanför riksdagshuset, i mötet med Albin. Det var femte dagen av hans veckolånga hungerstrejk. Han fastade för att uppmärksamma klimatkrisens konsekvenser. ”Det är en existentiell kris”, säger han. Existentiell för att det handlar om vår överlevnad, men också för att det ställer stora frågor om människans plats i tillvaron. Vårt ansvar, våra möjligheter och gränser. ”Med den kunskap jag har om klimatkrisen känner jag att jag måste agera”, säger Albin. Hans blick är varm och beslutsam, något inom honom har vaknat till ansvar.

Det finns samtal som behöver föras. Offentligt, men också på trappor och torg, på arbetsplatser och skolor. Samtal om det som ger oss existentiell svindel. Om känslor av hopplöshet och beslutsamhet, om vad det är att tro och vad som kan hjälpa oss att mogna. I samtiden behövs mötesplatser för valven inom oss.

Jag tror att vi kan bli mer än vi hittills blivit. Jag tror att vi, som enskilda och som mänsklighet, kan vakna och vända om. Stjärnhimlen kallar oss till ansvar och ödmjukhet. Min tro kallar mig till bön och arbete. Gud med oss.

 

 

 

0 Kommentarer

KOMMENTARER