Ombytta roller för en sjukhuspastor

Det har tagit ett tag att landa och börja orientera sig i den nya verkligheten. Även om jag genom mitt arbete känner till en hel del om behandlingen, så tar det tid och kraft att försöka förstå att nu handlar det om mig – mina blodvärden som ska kollas, min picc-line som ska läggas om, mitt hår som ska börja lossna … min oro för hur det här ska bli, hur jag ska tåla behandlingen och hur framtiden ska bli. Det här är min resa att göra.
Jag har fått många hälsningar och känner mig verkligen glad över att så många uttrycker att jag finns i deras tankar och att man ber för mig. Så tacksam över det, att få finnas i andras omtanke och omsorg. Det har stärkt min tillförsikt och mitt hopp. Jag känner mig bra hållen av vården och omsluten och buren av Guds goda händer. Det finns en grundtillit i tron men ibland behöver hoppet stärkas.
Kvällen efter att håret rakats av och jag försöker hantera en skakig självbild – är detta verkligen jag?! – ringer det på dörren och utanför står tre gamla, goda vänner. Jag har berättat för dem vad som hänt mig och nu står de där på trappan, knappt synliga bakom en varukorg, tjusigt förpackad i cellofan, som ger mig känslan av att ha vunnit på lotteri. 
Vi brukar ha sådana varukorgar i ett lotteri på församlingens julmarknad. Jag får varukorgen i min famn, vi går in och en fikakorg ställs fram på bordet och det dukas upp med ”gofika”. 
Det blir en härlig kväll – fika, prat och en hel del skratt när sjalar, hattar och peruk provas. Avslappnad vardag, närhet, värme och en tilltagande känsla av att det ska nog gå, det här också. 
Jag känner plötsligt igen mig själv, i deras sällskap.
Korgen visar sig innehålla mycket konkret omsorg, nyttigheter i form av hudkrämer, näs­olja (inom parentes sagt, en fantastisk sak jag inte visste fanns), tandkräm med aloe, värktabletter, stärkande c-vitaminer med mera. 
Tips från andra som de känner som gått igenom det som väntar mig. Någon som jag inte känner eller har träffat, har till och med bidragit med handsydda mössor och en halsduk. Så en bok att läsa, popcorn och vindruvor som just dessa vänner vet är mina favoriter. 
Deras besök hjälpte den skakiga självkänslan på plats igen – i det mötet var jag den jag alltid varit och det var en oerhört skön känsla. En känsla av att höra till, trots allt.
Omsorgen konkret och påtaglig. Varje dag när jag borstar tänderna påminns jag om den.
Mitt hopp stärktes den kvällen.
Mina tankar har gått till en bok av Lars Björklund (fd sjukhuspräst i Uppsala och fd kaplan på Sigtunastiftelsen), som jag läst, haft nytta av i mitt arbete och uppskattar mycket, ”Det som ger hoppet liv – fem förutsättningar”. En av de fem förutsättningarna formulerar han som just omsorg. ”Omsorg ger alltid hopp, den ger en grundkänsla av samhörighet och gemenskap”. 
I mötet med det som är svårt finns det ofta inget vi kan göra. 
Vi kan inte ta bort det svåra men vi kan vara nära. Vi kan visa omsorg, och det stärker hoppet – alltid. ”Omsorgen är den osynliga kraft som läker det svåra”, skriver Lars i boken och den kvällen kände jag det – i hela mig

CHRISTINA LINDGREN
christina.lindgren@sandaren.se