Till dig som drabbats av ”Jag är en bluff”-skammen

Här kommer en hemlis: Jag tvivlar ofta på att jag har något att säga. Ja, detta trots att jag alltså arbetar med att skriva och uttrycka mig. När jag funderade på vad jag skulle skriva om i den här krönikan fick jag stundtals kallsupar av skam: Varför ska just jag ta upp det här utrymmet? Och varför skulle en enda person vara intresserad av att läsa mina tankar?

Men som tur är (eller tyvärr, beroende på hur man ser det) var det inte första gången jag drabbades av ”Jag är en bluff”-skammen. Och jag tror inte att jag är ensam om att kämpa med liknande tankar.

Så här kommer därför en lista på tips som brukar hjälpa mig.

Säg det högt. Ja, precis som jag började med att göra i den här krönikan alltså. Det kan kännas läskigt först – just nu är jag till exempel rädd för att flera av er ska komma på att det ju stämmer att jag inte alls har något vettigt att säga. Men det läskiga brukar övergå i lättnad så fort det är gjort.

Jobbiga tankar blir ju i princip alltid lättare när man inte bär omkring på dem själv.

Tänk på din bästa vän. En gång när jag var väldigt ledsen och kände att jag inte tillförde något till världen utan var allmänt dålig sa en av mina bästa vänner att jag skulle försöka tänka in henne i min situation i stället.

Vad hade jag då velat säga till henne? När jag bytte plats på oss i tanken fylldes jag genast av ömhet och ville säga ”Du kämpar på så otroligt bra!”. Vi är ofta våra egna hårdaste domare. För att få syn på det är det alltså en god idé att tänka in någon du älskar i din egen situation och se om tankarna och känslorna då ändras.

Gör sedan ditt bästa för att ta med dig bästa vän-tankarna tillbaka till dig själv.

Känn livet i dig. Gör något som får det att pirra i magen, som får dig att skratta högt eller gråta av vördnad. Att översköljas av liv hjälper en att inte ta sig själv på alltför stort allvar (det är faktiskt inte hela världen om allt inte blir superbra) och att bli mer tacksam över allt gott livet faktiskt har gett en. För egen del känner jag livet i mig bland annat genom att bada i havet när det är stora vågor, att titta på maffig konst och att ta hand om en bebis.

Vila. Om jag ska hitta en gemensam nämnare för när jag hamnar i svarta hål av otillräcklighetskänslor är det absolut att jag är trött och stressad.

Gör det ändå! Om jag bara hade skrivit när jag var fullt övertygad om att texten skulle bli otroligt bra eller när jag var väldigt inspirerad skulle det inte ha blivit mycket gjort.

Jag skriver ändå, litar på min erfarenhet och ber en bön om att Gud ska göra något mer och större av det jag har att ge.

Samtidigt som jag funderade på den här texten och fick kallsupar av skam förberedde jag en skrivarkurs jag skulle vara ledare för. Tvivlet gjorde minst sagt dubbelkullerbyttor. Men jag gjorde det ändå – och det blev jättefina dagar! Något av det viktigaste jag sa till skrivarkursdeltagarna var att våga dela med sig, att de har något att berätta som andra behöver höra.

De gjorde det, och jag blev återigen påmind om hur mycket mod och hopp vi kan ge varandra genom att dela med oss av något från vårt innersta.

Vår uppgift är att dela med oss av det vi har och kan – ganska troligt är det så att någon annan behöver precis det.

Lina Mattebo
sandaren@sandaren.se