Tro är tyvärr inte ett vaccin mot våld

Elden är ett mångsidigt fenomen och de senaste dagarna har den påmint oss om hur obarmhärtig naturens kraft kan vara. Genom mänsklighetens historia har samma eld symboliserat både rening och förstörelse, helvetet och Den Heliga Ande samt glödande patos och brinnande krig. Tyvärr är det sistnämnda fortfarande smärtsamt aktuellt.

I en gammal folkrättsbok läser jag att den gängse definitionen av krig är ”en organiserad form av våldsam konflikt”. Det liknar alltså ett spel där vansinnet organiseras enligt givna regler. Men precis som i sällskapsspel finns där alltid någon som fuskar, men här med verkliga och obeskrivbara konsekvenser.

Precis så är det med den jihadistiska salafistgruppen Islamiska staten. Just nu terroriseras och mördas kristna och kurder men också moderna muslimer i ett skräckvälde som varken känner moraliska eller geografiska begränsningar. Tyvärr är detta inget nytt. Många är de troende som genom vår historia fallit offer för våld och förtryck. Den kristna kyrkans första kapitel handlar exempelvis om just mod och martyrskap.

Dessvärre har troende också stått för en hel del krig och förtryck. Inte nödvändigtvis för att tro motiverat krig utan för att tro och stat inte varit ordentligt separerade. Religiösa ledare har i sådana lägen agerat mer som världsliga furstar med de anspråk på land, råvaror och makt som en sådan haft, men utnyttjat religionen som täckmantel.

Andra konflikter har däremot sin rot i just religiös osämja. Så är det med attackerna mellan katolska republikaner och protestantiska lojalister på Nordirland eller i stridigheterna mellan det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien. Tro är tyvärr inte ett vaccin mot våld. 

Mot denna till synes hopplösa verklighet kan evangeliets krav på fred låta både dubbelt och infantilt. Men det är här vi hittar kärnan i det kristna kärleksbudskapet. Krig kan bara rättfärdigas när alla fredliga vägar är uttömda och när försvaret av mänskliga fri- och rättigheter bara kan säkras genom motvåld. Så var det i Kosovo, Halabja och Rwanda, så är det med Islamiska Staten. Denna rättsprincip till skydd för mänsklig värdighet står fjärran från de korståg och övergrepp som tidigare skett i Guds namn.

Vi måste våga tro på att Kyrkan kan spela en avgörande roll för fred. Mitt under Kubakrisen författade dåvarande påven Johannes XXIII en freds-och människorättsencyklika, Pacem in terris (Fred på jorden) som skickades till både Kennedy och Chrusjtjov. En kort tid efter detta rullades krisen tillbaka, vi slapp ett tredje världskrig och världen kunde andas ut.

Också i dag kan kristna göra global skillnad. Genom Kyrkornas Världsråd, Vatikanen, Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor och Lausannerörelsen kan vi förmedla att krig är en svår synd, medla i konflikter och bidra till försoning.  Där och då gör vi Kristus ord ur Matteusevangeliet till våra: saliga de som gör fred för de skall kallas Guds barn.