När jag tog studenten hörde det till att göra en resa för att fira. Och efter man hade firat klart var det dags att fundera på hur man skulle få mer pengar så att man kunde dra till Sydamerika och vandra, USA för att bila från kust till kust eller backpacka i Sydostasien. Det var inte en fråga om vi skulle ut och upptäcka världen, frågan var snarare vart vi skulle åka och vad vi skulle upptäcka.
Fram till 2017 ökade svenskens resande. Under 2017 gjorde vi ungefär 15 miljoner utlandsresor, varav 65 procent av dessa innebar flyg som transportmedel och endast tre procent tåg. Mer än hälften av svenskarna, cirka 60 procent, gjorde en utlandsresa under det angivna året – och inte bara en gång, utan i snitt 1,8 gånger per person. Till detta kan läggas cirka 28 miljoner semesterresor inom Sveriges gränser.
Resandet har sedan dess minskat. Förklaringar som anges beror på klimatmedvetenhet, valutakurser och varmare klimat i Sverige. Och då är inte Covid-19 ens inräknat. Samtidigt kan vi konstatera att svenskens resevanor består även om de kanske ändrat form, vi har ju till och med myntat begreppet hemester. Försäljningen av fritidshus ökade under de första åtta månaderna av 2020 med 13 procent med lokala toppar på upp till 50 procent.
I undersökningen från 2017 konstateras att några av de vanligaste skälen för att resa handlar om rekreation och att upptäcka och uppleva nya saker. Till exempel vill 24 procent av resenärerna få avkoppling, 17 procent uppleva kultur, 16 procent vill träffa folk och 8 procent reser för att få äventyr och spänning.
När jag läser detta tänker jag att Kyrkan har öppet mål. Kyrkan som är världsvid och finns representerad genom församlingar såväl utomlands som hemmavid borde ju kunna locka den reseglade svensken med såväl kultur, gemenskap och äventyr – men också en djupare mening. I början av 1900-talet sägs det att Sverige var ett av de länder i världen som sände flest missionärer per capita. I dag verkar resandet hos gemene man ha andra syften än att missionera. Men tänk om de gick att kombinera? Tänk om sommarstugan fick innebära en ytterligare gudstjänstgemenskap som fick ge glesbygden mer livskraft? Tänk om vi kontaktade församlingen på den ort vi planerade att resa till istället för Airbnb för att få en sovplats?
Tänk om vi kunde erbjuda oss själva som ambassadörer och guider för den ort vi bor på för att bygga relation med den som är på genomresa? Tänk vad många människor från jordens alla hörn och landets alla ändar vi skulle möta! Man kan ju också fundera på om det är vettigt att alla ska ha ett eget fritidshus som behöver vårdas och skötas. Tänk om vi istället för att dona på våra egna säsongsfastigheter gemensamt kunde sköta kyrkor, missionshus och sommarhem så att fler, såväl frikyrkomedlemmen som den sekulariserade turisten, fick möjlighet att nyttja våra missionsstationer för sann rekreation under många år framöver? Tänk om dessa platser också fick vara mötesplats och rastplats för dem som inte hade pengarna att resa långt eller köpa eget? Bara det vore att vittna om en kärleksfull Gud i vår tid.
Tänk om vi med vårt resande och vårt sätt att se på resande fick visa på Guds rike? Kanske är det detta som är framtidens sätt att resa för Guds folk. Jag hoppas på det.
KOMMENTARER