Tre saker att göra och tre platser att besöka innan det är för sent i livet. Tomas Boström har avverkat nästan hela listan och funderar på vad en kräsen livsnjutare nu ska ägna sig åt.
Man har kommit till den fasen i livet då man antingen har eller ihärdigt förbrukar all sin kraft på att förtränga en livskris. Att hösten håller på att bli vinter gör inte saken lättare. Jag inser, utan omsvep, att den bästa tiden för mig att plantera ett äppelträd var för tjugofem år sedan. Det gjorde jag också då. Fasanerna i min trädgård är nu överlyckliga över att jag inte heller detta år har brytt mig om att skörda det jag en gång sådde. Äppelträd är kanske inte någonting man sår, men vill man stå säker i sin bibelmylla får man stå ut med små skavanker i bildspråket.
”Varje människa ska plantera ett träd, ha ett barn och skriva en bok. Dessa tre lever efter oss och försäkrar oss om odödlighet.” Det sägs att ordspråket kommer från Kina. I så fall är det väldigt nära till Kina. Krävdes det inte mer av livet än så? Dessa tre uppgifter fullgjorde jag för länge sedan. Trädet står där, barnen har flyttat hemifrån, böckerna finns prydligt förpackade i en kartong uppe på vinden. ”ARKIV” har jag textat på kartongen. När jag insåg att begreppet ”Arkiv” var till för att säkra offentlighetsprincipen kände jag för att uttrycka mig lite mer ödmjukt. Jag kryssade över ”ARKIV” och skrev istället ”privat” på kartongen. Med litet ”p”. Men det gör egentligen ingen skillnad.
Är det över nu?
Jag står under min svarta himmel och ber om en nära-livet-upplevelse. Domsöndagen har jag lämnat bakom mig. För länge sen, känns det som. Första advent levde väl kanske inte riktigt upp förväntningarna. Vad har jag kvar?
Varför i all sin dar planterade jag det där trädet? Inte var det väl för fasanernas skull? Kunde det inte fått vänta? Hur kunde jag vara så kortsiktigt dum? Mer måste väl ändå livet erbjuda … även en kräsen livsnjutare som jag.
Barnen är födda och det skulle jag ju verkligen inte vilja ha ogjort. Böckerna är skrivna och det känns väl kul. Men trädet? … Varför hade jag så bråttom med det?
Jag upptäckte härom veckan att det finns tre platser man bör besöka innan det är för sent i livet. I alla fall om man vill vara en renlärig och frireligiös frommis som jag. Man måste ha trängt sig fram i myllret utefter Via Dolorosa i Jerusalem. Det har jag gjort. Man måste också besöka S:t Peterskyrkan i Rom. Det har jag också hunnit med. Det enda riktigt stora pilgrimsmålet jag har kvar är Hönökonferensen. Jag har bestämt mig för att det får vänta.
Kvällen är alldeles tyst. Det enda som hörs är fasanernas tassande runt äppelträdet en bit bort. Himlen avslöjar sig, en måne håller på att slå ut i full blom, stjärnorna signalerar kryptiskt till varandra. Doften som bara ett nytt kyrkoår kan bära med sig når mig i min mörka trädgård. Livet är större, mycket större än ett träd och några böcker, men aldrig, aldrig, aldrig så ofantligt stort som ett barn.
KOMMENTARER