Min pappa fick uppleva två världskrig under sin livstid. När det första startade var han tio år. Några år senare ansökte han om vapenfri tjänst. Han kände ingen i sin hemstad som hade gjort det, och trodde att han var allra först. Någon förebild hade han inte heller på annat håll, och ingen att samtala med. Hans föräldrar sympatiserade inte med beslutet och många i hans omgivning ansåg att han inte var riktigt klok.
Men pappa fick många efterföljare. Hans elva år yngre bror Olle till exempel. Och vi bröder och kusiner i nästa generation följde också efter. Farbror Olle kom förresten att ägna en stor del av sitt liv åt freds- och nedrustningsfrågor, bland annat inom Kyrkornas Världsråd, som FN-delegat och som en av initiativtagarna till Life and Peace.
Pappas fredssymbol blev viktig för mig, ett litet kors med inskriptionen ”Caritas Christi negat militam” – Kristi kärlek vägrar krigstjänst. Som ung pastor berördes jag starkt av den flerfaldigt Oscarsbelönade filmen om Gandhi och hans icke-våldsmetoder. Jag läste boken Kristus och våldet av professorn och mennoniten Ronald J Sider och strök under på sida efter sida. Även pacifister i evangelistkåren, som John Hedlund och Berthil Paulson, påverkade mig starkt.
När Ryssland började sitt avskyvärda anfallskrig mot Ukraina blev frågan om pacifism aktuell på nytt. Nu borde väl pacifisterna nyktra till och inse att deras åsikter inte håller längre. Det går väl an att vara vapenvägrare i fredstider, men inte nu. Så låter det, och då brukar jag tänka på min far som gick i bräschen och var vapenvägrare under hela Andra världskriget.
Jag har respekt för de som tänker annorlunda. Min avsikt är inte att propagera för min åsikt. Men jag kan inte tiga längre eftersom jag upplever en sådan smärta över vart vi är på väg.
De astronomiska summor som nu läggs på upprustning i land efter land skulle väl räcka till att mätta all världens svältande människor. I Sverige genomför vi en dramatisk ökning av utgifterna till försvaret och är samtidigt beredda att skära ner biståndet till fattiga och hungriga. Och detta trots att vi inte har en aning om ifall vi någonsin blir militärt angripna, medan människor faktiskt dör av svält. Allt fler och fler. Just nu. Varje minut och sekund.
Vi är många som upprörs över skolskjutningarna i USA och att vapenlagarna inte ändras. Ju fler vapen som finns i omlopp, desto fler kommer också att användas. Men är det inte i själva verket likadant med alla typer av vapen? Dessa oerhörda vapenarsenaler i olika länders arméer säkrar knappast freden, utan ökar i stället risken för krig.
Det finns ju även tydliga samband mellan krig och klimat. Visst är väl alla klimatkämpar, vegetarianer och veganer också pacifister? Ja, jag har hört de utmanande frågorna som ställs till vapenvägrare och pacifister. Och nej, jag har inte svaren på alla dem. Men jag vill se mer forskning kring fredsfrågor och icke-våld.
Och jag tror att det alltid måste finnas sådana som går före, både som individer och nationer, även om de blir starkt ifrågasatta av andra. Sådana som inte tror att våld löser konflikter utan i stället förlänger dem. Jag fortsätter att tro, be och hoppas att även alla vapen som nu tillverkas, en dag ska smidas om till plogbillar. Och det snart!
KOMMENTARER