Vi är inne i en tid då predikstolar borde byggas om till biktstolar.

Det fanns en tid då det var hart när omöjligt att skilja mellan Metodistkyrkan i Sverige och S:t Lukasstiftelsen. De bästa metodistpredikanterna var också lukasianer och de bästa lukasianerna (och det var nästa alla) var också metodistpredikanter. Det gick liksom hand i hand. Det låter ju som tusen år sedan men det rör sig faktiskt bara om ett par tre generationer. Ofta har jag anledning att tänka på detta i dessa tider på frågor om själavård blir allt mer på tapeten. Vi är inne i en tid då predikstolar borde byggas om till biktstolar. Det enskilda samtalet är hårdvaluta.

När jag studerade … ja, det var väl kanske att ta i, men när jag var internerad på Metodistkyrkans teologiska seminarium i början på sjuttiotalet var det högtidsstunder då vi fick nåden att möta erfarna lukasterapeuter som delade med sig till oss om själavårdandets konst. De var våra kollegor, men samtidigt något oerhört mycket mer. De var ikoner, vise män, och det lågmälda samtalets riddare. De var tilltufsade, tuffa och allt annat än salvelsefulla. Deras råd var enkla och handgripliga. ”Håll tyst”. ”Har du en soffa i samtalsrummet se till att varken du eller konfidenten sitter i den. Har du en säng … byt rum.”

Jag skulle kunna rabbla namn på dessa själavårdshjältar och se dem framför mig. De var upphöjda över allt tvivel. En dag sprack bubblan.

Jag satt och väntade på en kamrat i kamratens hall. Jag visste ju att kamratens far var en av ikonerna i mitt liv. Bakom en stängd dörr kunde jag höra hans nåderika stämma. Jag älskade den. Jag tjuvlyssnade egentligen inte men njöt ändå av varenda stavelse. Inifrån det stängda rummet ”Ja (paus) Nej (längre paus) Nämen (ännu längre paus och ett beklagansvärt smackande] Nämen (igen och pausen kortnade något). Så höll det på. Dessa tre uttryck upprepades i oändlighet och varvades med en suckande och ett smackande någon gång ibland. Jag var imponerad och anade själavårdens innerligaste och mest läkande väsen — att lyssna, bekräfta utan att egentligen lägga sig i. Plötsligt öppnades ytterdörren och min levande Lukas-ikon klev in i hallen … utifrån. Jag reste mig, räckte fram handen och tittade lite menande mot samtalsrummets dörr mittemot ytterdörren. Ikonen log ursäktande och förklarade. ”Ah, det är min indiska taltrast. Man kan bli tokig på honom, som han tjatar”.

Jag vill minnas att jag frågade om fågeln gått S:t Lukas grundkurs, men jag minns inte om jag fick något svar.

På tal om något helt annat. Om ni undrar vart Jesus tagit vägen så mötte jag henne i dag. Hon satt utanför Konsum i min lilla socken på Gotland. Det skramlade lite genant av småpengarna i hennes mugg, men när hon tittade på mig såg jag att det var hon. Lite pinsamt är att du måste tigga, Jesus, men välkommen hit.