Det är inte veckoscheman och avtal som bestämmer om man är i tjänst eller inte. Livet har ockuperat alltihop. Gud tar inte semester. Inte verkligheten heller.
När jag senast krönte sistasidan var jag på väg på semester. Jag hade lovat mig själv och min omgivning lite ledighet. Efter ett antal gudstjänster, läger, vigslar, andra förrättningar, konserter, sammanträden, sinnesromedverkan med mera kan jag konstatera att jag nästan höll löftet. Om allt detta skett mellan mina ledighetsvarv eller om ledigheten varvat allt det andra kan jag inte svara på. Jag är inte heller riktigt säker på att jag vill veta svaret.
Mer och mer har jag börjat ana en tilltagande bitterhet just när det gäller synen på ledighet och engagemang. Jo, jag vet att till och med Jesus drog sig undan vid några tillfällen, men ändå. Vid en av hans semestrar — den enda utlandssemestern vi känner till när det gäller honom — försökte han verkligen stänga av kallet och omvärlden.
Det gick inget vidare. En vilja till anonymitet i södra Libanon blev till en eskalerande kamp med en samaritisk kvinna och en hund vars smulätande under bordet störde och förstörde all upptänklig avkoppling. Ett tidigare försök att dra sig undan — fyrtio dagar i ödemarken — gav inte heller några större upplevelser av lugn och ro.
Ledighet och kall är kanske rent av två oförenliga sfärer i livet. Antingen har man det ena eller så har man det andra. Att vara i dessa två tillstånd samtidigt ter sig tämligen omöjligt.
Det är ungefär som det här med pålandsvind på Gotland. Vill man avnjuta ett bad i Östersjön söker man sig gärna till den sida där vinden ligger på. Det inkommande ytvattnet gör nämligen att badtemperaturen stiger något. Denna sommar har visserligen skillnaden varit hårfin, men i teorin.
Å andra sidan innebär pålandsvind också att vattnet lätt blir grumligt. Man har att förhålla sig. Antingen klart och kallt eller ljummet och grumsigt.
I år har det nästan varit omöjligt att kombinera det kristallklara med det varma. Det bara är så. Det är svårt att göra någonting åt det. Man får förhålla sig. Är det samma sak med förhållandet kallelse och ledighet?
I min lilla värld och i en gudsbild präglad av tidigt sjuttiotal betyder kallet att man har gjort sig tillgänglig. Hela tiden. Det är inte veckoscheman och avtal som bestämmer om man är i tjänst eller inte. Livet har ockuperat alltihop. Gud tar inte semester. Inte verkligheten heller.
På betryggande avstånd har jag försökt följa processen i Moskva mot punkbandet Pussy Riot och eftermälet på den bönestund de hade framför altaret i Frälsarens
katedral. Här på Gotland finns det ett nedärvt begrepp — Rysskräcken. Den har jag känt av i sommar. Systemet skrämmer mig, liksom Putin, Patriarken, avsikten att kväsa oliktänkande, mentaliteten, själva skrämseln — att hota med sju års fängelse — skrämmer mig. Men det som nog skrämmer mig allra mest är den gemensamma kyrkans — Kristi kropp ut över hela världen — öronbedövande tystnad. Kyrkan har kanske tagit ledigt, dragit sig undan, gjort sig oberörd. Här står tre unga mödrar och konstnärer inför rätta i Guds och den heliga statens namn, medan vi låter det ske. Vi borde starta ett punkband. Nu. Trots att sommarlättjan ännu bor i våra hjärtan.
KOMMENTARER