Vi kan inte längre blunda för bildningsbristen i vår kultur

Så har det hänt igen! En grupp svenskar guidas i Jerusalem och stannar till vid ingången till Gravkyrkan. Vi börjar vid Golgata, säger guiden och ska just gå upp för trappan för att visa berghällen när frågan kommer: Golgata? Vad är det?

En detalj, kan man tycka. Men också en blixtbelysning av bildningsfrågan just nu. För det är ju inte bara guiderna i Jerusalem som undrar över svenskarnas kulturella okunnighet. Det berättas att skolverkets generaldirektör började gråta när hon fick siffrorna från den så kallade Pisarapporten om svenska 15-åringars läskunnighet härom-veckan. Det är helt enkelt en tyst katastrof som vi bevittnar. Sverige har på kort tid blivit ett av de sämsta länderna i världen när det gäller bildning och kultur. Det gäller också matematik och naturvetenskap. Alla andra nordiska länder visar bättre resultat än Sverige i matematik. Alldeles för många svenska elever klarar inte talen eftersom de inte förstår texten till uppgifterna.

Häromdagen lyssnade jag till Johanna Lindbäck som är Sveriges läsambassadör. Hon skriver själv ungdomsböcker och reser runt i skolorna för att uppmuntra läsandet. Nu vittnade hon för alla som deltog i Kulturdepartementets seminarium om läsande och demokrati om ett ”kompakt motstånd” mot böcker och läsning i skolorna.  ”Vi befattar oss inte med det”, är attityden hon möter hos många elever. Bilden kan knappast bli mörkare, menade hon. Experterna från Skolverket nickade medhåll i bänkraderna.

Faktum är att tjugotre procent av våra femtonåringar inte når upp till den nivå som är absolut grundläggande för att delta som medborgare i en demokrati. De tillhör den växande gruppen ”nyhetsundvikare” i vårt samhälle som tar avstånd från dagstidningar och nyheter och istället letar upp sammanhang på nätet som bekräftar egna önskningar och intressen. Med den digitala tekniken kan vi numera leva i helt olika världar utan kontakt med varandra. Den yttersta konsekvensen av det beskriver den norska journalisten Åsne Seierstad i sin mycket välskrivna bok En av oss. Hon visar hur en helt isolerad människa helt utan motstånd kunde iscensätta ett ”World of Warcraft” mot en hel nation. Hur en totalt förvriden verklighetsuppfattning kunde odlas framför en dator i åratal och omsättas i vanvettets praktik utan att någon ingrep och satte stopp.

Förlåt min dysterhet i juletid. Men vi kan inte längre blunda för bildningsbristen i vår kultur. Den gäller på alla områden inklusive kyrkan. Det är till exempel inte oviktigt att veta vad Golgata är. Att veta det finns en plats för döden, mörkret, ångesten och ensamheten mitt i kyrkan. Och att det är just där — där mörkret är som tätast — som vi förväntar oss att ljuset tänds.

Den bilden hjälper åtminstone mig att fira barnets födelse till vår utmanande värld med lite större tillförsikt. God jul och gott nytt år!