Vi måste öva oss i att leva med många ”de andra”

Jag försöker lära mig att dansa boogie woogie. Nej, det handlar inte om att skaka vilt till Charlie Normans ekvilibristiska pianospel. Dansen boogie woogie är en variant av den kanske mer kända lindy hop. Men medan ”lindyn” framförs till struttig 20- och 30-talsjazz så dansas boogie woogie med fördel till storbands-jazz från 40- och 50-talet, men även till senare tiders blues och rock. Bra gung i musiken, och du kan svänga loss i en boogie woogie! Om du kan vill säga, vilket jag bestämt mig för att göra.

Nu skulle det här inte handla om dans, utan det var en bild som dök upp i huvudet. När man dansar är det nämligen intressant att fundera på hur mitt sätt att röra mig uppfattas av min motpart.

Om jag tar de här stegen, hur uppfattas det, hur tolkas det, av kvinnan som just nu hade turen, eller oturen, att få dansa med mig? (En bra sak med danskurser — man bjuder inte upp utan byter ständigt danspartner!) Hur reagerar min motpart, inte intellektuellt, utan instinktivt på mitt sätt att agera? Vilken reaktion genereras från andra hållet?

En annan bild, eller snarare erfarenhet, nyligen upplevd i Ein Karem, Jerusalem: På en skrivarkurs med författaren Anita Goldman fick vi uppgiften att skriva om en besvärlig person. På 15 minuter. ”Börja nu!” Och i kursdeltagarnas block virvlade det fram de mest gripande berättelser, om distanserade mödrar som inte brytt sig, om närgångna farbröder som gjort något ännu mycket värre, om dumma klasskamrater som helt enkelt varit elaka på skolgården.

Sedan kom chocken: ”Hur blir den här berättelsen om du byter perspektiv?”

Va? Oj! Hur blir det då? Hur ska jag kunna veta?

Nej, du behöver inte veta. Men använd fantasin, förklarade Goldman. Låt orden rinna ut på papperet bara som de kommer och så får du se hur det blir.

Oförklarligt för alla steg helt nya berättelser snart fram, i många fall återigen präglade av ensamhet och rädsla, men nu var det den distanserade modern, den påträngande mannen eller elaka skolkamraten som var utsatt. Också. Fast på ett annat sätt.

Sannerligen, att se på en situation eller ett förlopp från ”andra hållet” är svårt. Ja, kanske omöjligt. Särskilt när spänning eller direkt konflikt är en del av sammanhanget. Men borde vi ändå inte försöka lite oftare? Inte för att förminska vår egen bild, eller ifrågasätta våra egna steg. Och apropå konflikt — definitivt inte för att relativisera en oförrätt eller ett övergrepp. Men det finns alltid fler än en berättelse, och de andra kan mycket väl vara lika angelägna och sanna som min.

Vår tid präglas av mångfald. Vi måste öva oss i att leva med många ”de andra”. Ett sätt att träna är att byta perspektiv, om inte annat så i fantasin. Hur ser min rörelse ut, från andra hållet?

Är det så när man dansar? Kanske inte ändå. Bäst dansar nog den som inte funderar för mycket.