Vi måste unna oss att sluta våra cirklar

Jag minns workshopen om utbrändhet, för så där en tio år sedan. Den ägde rum under ett myllrande sommarläger och var en av många parallellprogram. En handfull hade bänkat sig. Men stämningen var angelägen och flera av deltagarna delade med sig av sina berättelser om hur de brast när vardagen blev för mycket.

På bakre raden satt den gamla växthusodlaren. Efter ett tag bad han om ordet, stillsamt och uppriktigt.

— Jag förstår mig inte riktigt på det här med utbrändhet. När jag jobbade var det slitsamma dagar, särskilt under högsäsongen. När andra hade semester jobbade vi dygnet runt. Inte blev vi sjuka av arbetet då. Nu blir ungt folk med normallånga arbetsdagar och fantastiska hjälpmedel plötsligt utbrända. Varför?

En annan deltagare förklarade: Hur det känns när man vaknar till en dag med tusen trådar att fatta tag i, hur man ringer, mejlar, pratar och sitter i möten. För att  kanske på eftermiddagen få höra att alltsammans görs om, eller övertas av någon överordnad som fått en annan idé. Sen tar arbetsdagen slut, och man går hem tomhänt — utan resultat.

Växthusodlaren nickade och drog konklusionen: Det är inte det fysiska slitet som tär värst. Det som äter en arbetande människas hela själ och arbetsglädje är ifall man aldrig någonsin tycker sig se resultatet av all sin möda. Likaså, ifall de brådaste tiderna aldrig saktar av, på samma sätt som vilan mellan växtperioderna gav odlaren möjlighet att städa sina drivbänkar.

För den som mår dåligt på jobbet i dag är det svårt att finna det rätta tillfället att ropa ut smärtan. Slår man sig på tummen skriker man aj! Men i vilket skede är det rumsrent att brista av smärta över ännu ett möte som barkar åt skogen? Ännu en kommunikation som går en ur händerna på ett sätt man inte kan förstå eller kontrollera? De upplevelserna går inåt och kan bli fula svulster som äter både hälsa, liv och äktenskap.

Jag har en gång piskat en bäddmadrass tills jag grät. Dammolnen som yrde ut ur stoppningen var i själva verket den lagrade vanmakt jag själv kände över en hopplös situation. Den omgången mådde både bäddmadrassen och jag bra av.

Mitt arbetsliv ser ut som många andras i dagens samhälle. Det är mycket prat, möten och skrivande. Jag tycker om det jag gör och trivs med att möta många olika människor. Jag gillar både att prata och lyssna. Men för balansens skull märker jag också hur själen mår bra av andra saker:

Att i tystnad och svett klyva ved och rada in den i skjulet medan jag tänker på bastuvärmen den ska ge. Att fylla tvättmaskinen och hänga den färdiga tvätten på tork ute och sen ta in det torra som doftar vind. Att steka och äta plättar med familjen — och efteråt gnida bort flottstänken från spisen och ställa tillbaka gjutjärnspannan i korgen under vedspisen. Och jag gillar faktiskt också att skura rent i toaletten. Dessa saker ger mig den kombination av ansträngning, belöning och avslut som jag behöver.

 Vi måste unna oss att sluta våra cirklar. Ditt eget ”Se så, nu var det klart!” kan ingen ta ifrån dig. ¶