Vi skulle kunna ha fler saker tillsammans

Alla har rätt till ett häftigt kök. Ja, ni har väl sett reklamslingan? Det häftiga köket innebär många gånger att riva ut rejäla köksskåp och ersätta dem med spånplattesmäck. Det kanske hade räckt med att måla om och köpa nya energisnålare vitvaror.

De häftiga köken, de ständiga renoveringarna, blir som en bild av konsumtionssamhället. Alla vet att det inte är hållbart, att jorden inte tål vår livsstil.

Ändå snurrar hjulen.

I nästan alla svenska hyreshus och bostadsrättsföreningar finns gemensam tvättstuga. Tvättstugan är något väldigt svenskt, det finns inte på så många andra ställen.

För en tid sedan flyttade vi till vårt fritidshus istället för att bo på två ställen. Tvättstugan tillhör det jag saknar från lägenhetsboendet. Jag skulle önska att vi hade en tvättstuga här, mitt i byn. I en kollektiv tvättstuga ägnar man sig åt tvätten några timmar i veckan, och sedan är det klart. Med egen tvättmaskin ägnar man sig på något sätt åt den hela tiden.

Ett litet exempel på att gemensamma lösningar kan vara väl så bra som privata.Vi skulle kunna ha fler saker tillsammans, det skulle gå att tänka i andra banor. Men konsumtionssamhället har för länge sedan invaderat våra tankar. Och det är inte lätt att bjuda motstånd. Hjulen måste snurra så att folk får jobb och kommunerna får in skattepengar…

Men det som händer nu i en global nyliberal ekonomi är att folk inte får jobb även om hjulen snurrar. Företagen flyttar utomlands, använder robotar, tar hit billig arbetskraft.

Vi är många, många, som känner oss djupt skakade av Sverigedemokraternas framgångar i EU-valet. Kanske är det ändå inte så att tio procent av svenskarna blivit främlingsfientliga. Kanske är en del av SD-sympatierna en protest mot globaliseringen, mot den sönderfallande välfärden när kapitalismen löper amok.

Konsumtionssamhället vill tysta oss med häftiga kök och Thailandsresor. Men vi kan tänka oss någonting annat. Vi kan börja att prata med varandra om vår rädsla och våra drömmar.  Vi är i gott sällskap. Påven själv levererar en svidande salva mot kapitalismen i sin bok Jag tar bussen med de andra.

Marx förutsåg redan i mitten av artonhundratalet att kapitalismen skulle ta död på sig själv, med monopolisering och allt större enheter.

Det är det vi ser omkring oss. Det tog lite längre tid än Marx trodde, eftersom 1900-talets förödande krig gjorde att så mycket blev förstört att behovet av nytt faktiskt var reellt, inte konstruerat, i många år.

Allt är inte dåligt med kapitalismen. Samhällsförändringar är sällan enbart goda eller onda. Den framväxande serietillverkningen under 1800-talet gav folk järnspisar och fotogenlampor och symaskiner, så småningom cyklar och telefoner.

Det som har blivit så förödande i dag är att vinstintresset får gå före allt annat — alldeles som i England i början av 1800-talet; där fanns gruvgångar så smala att bara femåringar kunde krypa där.

Vi behöver ett samtal om det mest grundläggande. Vilket samhälle vill vi ha? Vilka områden borde fredas från vinstintressen?