Hela tiden unnar vi oss det stora och det goda — för att vi är värda det. Anja Dahlström funderar i fastetider över hur svårt det kan vara att avstå det vi inte behöver.
Jag älskar choklad. Nästan alla sorter. Men en av dem får mig att bli missbrukare. En av dem kan jag inte köpa hem, för då är den borta redan samma kväll. Oavsett storlek på kakan. Jag har bestämt mig för att inte köpa den, inte bara i fastetiden, utan inte köpa den alls. Jag ser den i kassakön, och tittar på omslaget de gjort nytt och vet att jag kan bara sträcka ut handen och lägga den i kundkorgen. Min broccolibit kan få sällskap av den, och mitt rågbröd bryr sig inte om jag köper något mer. Idag står jag emot. I morgon är en annan dag.
Den där gyllene medelvägen. Som finns i alla religioner. Hur svårt kan det vara?
Jag som sprang in i utmattningens vägg har fått många tillfällen att fundera över hur jag dansar mellan det ena och det andra. Som om det där begäret av allt eller inget finns på cellnivå. En girig aptit av inte bara choklad.
Jag navigerar i vardagen, mäter upp min deciliter till havregrynsgröten. Äter gröt och lever enkelt. Har koll en liten stund. Gyllene medelvägen syns, och jag går mitt på den.
Men när den inre stressen stegrar sig söker mina fingrar oftare förströelseknapparna på min telefon, och jag sitter uppe för sent och ser ännu ett tv-program jag inte kommer att minnas. Äter mer av det där jag inte skulle. Igen. Det jag inte vill göra gör jag, ett urgammalt mönster.
En vän till mig är röstlärare. Hon har undervisat blivande skådespelare både i Indien och USA.
Teaterelever verkar vara sig lika i världen, vad som istället slog henne var deras förhållningssätt i fikapauserna. I Indien fanns det mindre av det gemensamma och var och en tog lite. Delade på kakorna, i bitar. Det räckte till alla och blev över. I USA var det big size cookies, flera till var och en. Och alla tog. Mycket. Åt sig mer än mätta.
Som om när vi släpps fria finns det ingen hejd på oss. När blev vi såna här? Inte ens i USA var kakorna så stora förr. Nästan ingen dricker kaffe ur små kaffekoppar längre. Som en livsstil unnar vi oss stora lattemuggar med artistiskt formad mjölkskum. Som hela vårt jordklot är en big size cookie och vi som redan har allt, vi tar de största bitarna. Because we’re worth it? Hur hamnade vi här? Utan tålamod söker vi botemedel till livet som människa. Än slinker vi dit och än hit och bara passerar genom den gyllene medelvägen i hög fart.
För även fastan kan bli en uppvisning i den andra ytterligheten. Att visa att jag kan avstå. Och insnärjd i min egen duktighet kastar jag ut fastans budskap som barnet med badvattnet. Sen kan jag med gott samvete gå tillbaka till det vanliga mönstret av mer konsumtion än jag behöver.
Att leva som i fastans tider mest hela tiden vore en tanke att förverkliga. Verkligen leva i att avstå det vi inte behöver. Hur svårt kan det vara?
Att ha en Fazers blå i skåpet. Och njuta av den i små bitar. Länge.
KOMMENTARER